DN:s ledarredaktion, som betecknar sig som oberoende liberal, levererar i en ny ledartext en skarp kritik mot den svenska högerns utveckling. Texten kommer i valrörelsens slutskede och handlar om hur mycket som förändrats sedan förra valet. Då gick M, KD och L till val med ambitionen att hålla Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna kort. Man ville bygga ny kärnkraft, och Tidöarkitekten PM Nilsson talade om att göra upp med den ”slavmentalitet” som länge präglat borgerlighetens förhållande till Socialdemokraterna.
Tidöavtalet, slutet efter valet 2022 och uppkallat efter Tidö slott i Västmanland, förändrade förutsättningarna. SD fick stort inflytande utan att sitta i regeringen. Den självsäkerhet som präglade högern då har enligt DN-ledaren successivt bytts mot anpassning. Kontrasten mot 2022 beskrivs som plågsam.
Förändringen sker mot bakgrund av en bredare maktförskjutning i svensk politik. SD har gått från att vara ett parti som övriga högerpartier tog avstånd från till att bli den dominerande kraften inom högerblocket. I opinionsmätningar har partiet länge utmanat Moderaterna om att vara störst. Det har gett Åkesson ett starkt förhandlingsläge, vilket märks i Tidölaget.
Inget illustrerar skiftet bättre än Liberalerna. Partiets Simona Mohamsson säger i SVT:s Aktuellt att den som vill ha sverigedemokratisk, moderat eller kristdemokratisk politik ska rösta på henne. Hon lovar att inte vara i vägen. Enligt DN:s ledarredaktion saknar ett sådant vallöfte motstycke i svensk politik. I stället för en liberal agenda erbjuder hon sig att flyta med i Tidölaget.
Jimmie Åkesson har förstås noterat vad detta innebär. Han skriver debattartiklar där han hyllar Liberalerna som samarbetspartner. DN-ledaren använder en talande bild: vargen försäkrar fåret att de kan vara ute på ängen tillsammans. Åkesson har också ett taktiskt motiv. Genom att uppmana liberala borgerliga väljare, med andra ord moderater, att stödrösta på L kan han försvaga Kristersson och stärka SD:s grepp om högerblocket.
Moderaterna har på flera sätt gjort det enkelt för SD. Kristersson har inför valet lovat SD viktiga ministerposter, innan några förhandlingar ens inletts. När en SD-tjänsteman med kopplingar till ryska staten avslöjades, varnade M i stället för den säkerhetsrisk som Magdalena Andersson som statsminister skulle innebära. SD behöver med andra ord inte längre hantera sin egen oreda; andra partier gör det åt dem.
Det finns en tydlig asymmetri i relationen. Medan Kristersson ger efter i fråga efter fråga, arbetar Åkesson för att öka avståndet mellan SD och M. Att han plötsligt uppskattar Liberalerna hänger ihop med den strategin. M får allt svårare att framstå som självklar ledare för högerblocket.
Kristerssons omsvängning är central. Inför förra valet sade M-ledaren att ministerposter till Åkesson var uteslutet. Nu beskrivs det som naturligt att SD tar hand om migrationspolitiken. Att tala om 10–12 SD-ministrar i en ny regering kallar han nonsens. Men ledarredaktionen frågar vad som kommer att vara naturligt efter valet, om Tidösidan vinner.
Bakom taktiken finns en ideologisk förskjutning. Åkesson själv säger att SD inte är ett borgerligt parti. Ändå är det i praktiken han som i dag definierar vad borgerlig politik ska vara. Ledarredaktionen ser en logik som kan leda fram till att han också blir statsministerkandidat.
Vad händer då om Tidösidan förlorar? Enligt DN-ledaren öppnar det faktiskt nya möjligheter. Liknelsen är hämtad från livet: en vän som hamnar i en destruktiv relation förändras, tappar bort sig själv och övertar partnerns intressen. Först när relationen tar slut kan hon bli sig själv igen. Översatt till politiken handlar det om Moderaterna och SD. En förlust för Kristersson skulle ge M en chans att bryta med nationalisterna och på sikt återupprätta en borgerlighet som står på egna ben.
För borgerliga väljare handlar valet därför om att rädda något större än en regeringskoalition. Det som gjorde svensk höger framgångsrik under tidiga 2000-talet, menar ledarredaktionen, ryms inte inom Tidöprojektet. En stark och frihetlig borgerlighet förutsätter att Moderaterna lämnar relationen med SD. Uppmaningen till väljarna är att på valdagen säga nej till den destruktiva alliansen.
