Förra året väckte det stor förvåning i Stockholm när ett flertal skolor och förskolor plötsligt tvingades stänga. Anledningen var enkel men oväntad: för få barn. Samma utveckling har setts i både Malmö och Göteborg, där redan i dag var femte elevplats står tom i Göteborg. Prognoserna visar att Sverige om mindre än tio år kommer att ha 172 000 färre barn i grundskoleåldern.

Detta är en direkt konsekvens av låga födelsetal, förklarar Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia vid Stockholms universitet, där han forskar om klimatförändringar, matförsörjning, epidemier och demografi. Den officiella statistiken bekräftar hans analys. I Sverige har fruktsamheten, det vill säga antalet födda barn per kvinna, minskat varje år sedan 2010.

Förra året nådde födelsetalet en historisk bottennotering på 1,42. Aldrig tidigare, inte sedan mätningarna började år 1749, har svenska kvinnor fött så få barn. Siffran ligger långt under den så kallade magiska gränsen på 2,1 barn per kvinna, vilket krävs för att en befolkning ska kunna upprätthålla sin storlek utan invandring.

Men Sverige är långt ifrån ensamt i denna trend. I två tredjedelar av världens länder och i alla världsdelar, förutom Afrika, ligger födelsetalen nu under reproduktionsnivån. Detta gäller även Latinamerika med 1,7 barn per kvinna och så vitt skilda länder som Kina med 1,01, Indien med 1,96, Iran med 1,68 och USA med 1,63.

Nedgången har varit så kraftig att den tagit världens demografer på sängen. Gång på gång har prognosmakare vid FN, EU och svenska SCB underskattat den hastighet med vilken födelsetalen sjunker. Prognoserna har hela tiden utgått från att efter en period med låga födelsetal skulle de gå upp igen, eftersom det är vad som hänt under 1900-talet, förklarar Fredrik Charpentier Ljungqvist. Men det har inte skett nu, utan i stället har födelsetalen fortsatt att minska.

Europa är den världsdel som har de lägsta födelsetalen med ett genomsnitt på 1,4 barn per kvinna. År 2026 tros bli året då EU:s befolkning, trots utomeuropeisk invandring, för första gången börjar minska. Det innebär att unionen står inför en fundamental demografisk förändring.

Fredrik Charpentier Ljungqvist menar att vi just nu befinner oss i en helt ny demografisk situation. Tidigare befolkningsminskningar har alltid orsakats av krig, svält eller sjukdom, men inte nu. Exakt vad det innebär på sikt vet vi inte, eftersom situationen är ny och historiskt helt unik, men att det kommer få långtgående konsekvenser råder det inga tvivel om, säger han. Han jämför den demografiska förändringen med den industriella revolutionen i betydelse.

De flesta ekonomer betraktar en befolkningsminskning som dåliga nyheter. Färre yngre som ska försörja alltfler äldre är en ekvation som inte går ihop. Men Fredrik Charpentier Ljungqvist är inte lika dystopisk. Tvärtom pekar han på historiska exempel där befolkningsminskningar faktiskt resulterat i positiva effekter.

Historiskt sett har en befolkningsminskning nästan alltid resulterat i mer resurser per capita och ett ökat välstånd för det stora flertalet i befolkningen, förklarar han. Lönerna och köpkraften ökar, samtidigt som mark och bostäder blir billigare. Dessutom blir befolkningen allt äldre, men också friskare och mer arbetsför, varför en minskning av antalet yngre inte nödvändigtvis behöver bli den samhällsekonomiska belastning som många befarar.

Men det finns definitivt förlorare i denna utveckling. Eftersom det samtidigt pågår en urbanisering, där människor flyttar in till storstäderna, är det framför allt på landsbygden och i de mindre städerna som konsekvenserna av en krympande befolkning blir som tydligast. I Spanien, som är ett av de hårdast drabbade länderna i Europa, har avfolkningen av landets centrala delar gått så långt att demograferna numera pratar om ”det tomma Spanien”.

Det kommer att bli smärtsamt, särskilt för dem på landsbygden och i mindre städer och för dem som äger fastigheter, konstaterar Fredrik Charpentier Ljungqvist. När efterfrågan på bostäder minskar kommer priserna att gå ner, utom i de allra mest attraktiva områdena. Förmögenheter kommer att förintas. I Japan, som ligger tio till femton år före EU i denna utveckling, står över nio miljoner hus övergivna och i delar av Italien finns hus att köpa för bara en euro.

Men varför går födelsetalen ner? Fredrik Charpentier Ljungqvist pekar på att det är ett internationellt demografiskt fenomen som, åtminstone delvis, har att göra med förändrade värderingar och livsval. Födelsetalen går ner i såväl fattiga som rika länder, och oavsett om de är mer religiösa eller mycket sekulära. Även i Afrika går födelsetalen ner, men långsammare och från en mycket högre nivå.

För att komma tillrätta med situationen har olika länder vidtagit olika åtgärder, men ingenting tycks hjälpa. På flera håll har barnomsorgen byggts ut i tron om att det skulle ge effekt, men födelsetalen har ändå fortsatt ner. I länder som Ryssland, Kina och Ungern har regeringarna infört ekonomiska incitament för att få upp barnafödandet, men utan resultat.

I Sverige har regeringen tillsatt en utredning som pekar på hjälp till ofrivilligt barnlösa som en möjlig lösning. Fredrik Charpentier Ljungqvist är dock tveksam till denna approach. Det finns en tendens att se denna demografiska förändring med alltför nationella glasögon och försöka hitta landspecifika orsaker, när det i själva verket handlar om ett skifte som äger rum samtidigt över större delen av jorden, säger han.