Susanne Nyström: Såg vi just Ulf Kristersson kasta Simona Mohamsson under bussen?

Liberalernas plats i Tidösamarbetet ifrågasätts nu från flera håll. För drygt en vecka sedan gick Jimmie Åkesson (SD) ut och beskrev Liberalerna som en bromskloss i samarbetet. På X skrev han att sverigedemokrater inte kommer att stödrösta på Liberalerna. Han satte också en deadline: Om Liberalerna inte har minst 3,5 procent i opinionsmätningarna när det återstår tio dagar till valet, bör liberala sympatisörer rösta på något av de andra Tidöpartierna. En röst på Liberalerna vore annars, enligt Åkesson, bortkastad. Han uppmanade även övriga samarbetspartier att göra samma bedömning.

Nu intar statsminister Ulf Kristersson (M) en liknande hållning. I en partiledarintervju med Dagens Nyheter på söndagen fick han frågan om de tre andra Tidöpartierna kan vinna valet utan Liberalerna. Svaret var ett tydligt ”absolut”. Kristersson avrådde också från stödröster på Liberalerna och sade att varje parti måste vinna sina väljare på egna meriter.

Beskedet är anmärkningsvärt med tanke på hur Kristersson uttryckte sig för fyra år sedan. Inför valet 2022 kampanjade han tillsammans med dåvarande L-ledaren Johan Pehrson. Då sade M-ledaren att det var viktigt att Liberalerna överlevde för att en ny borgerlig regering skulle kunna bildas. Den gången fanns ett uttalat stöd från Moderaternas sida. Nu är tonläget ett helt annat.

För Liberalerna kommer signalerna vid ett känsligt tillfälle. Partiledaren Simona Mohamsson har under våren rivit upp de röda linjer som partiet tidigare haft mot samarbete med Sverigedemokraterna. I stället har hon presenterat Liberalerna och SD som ett gemensamt regeringsalternativ. Hoppet var sannolikt att få samma typ av stöd från M-ledaren som Pehrson fick 2022. Men i stället möts hon av en SD-ledare som säger att Liberalerna är politiska motståndare i ideologisk mening – och en statsminister som inte vill bli förknippad med räddningsaktioner.

Mohamsson fortsätter ändå att tala om Tidöpartierna som ett enda lag. Frågan är hur länge den bilden håller. Inom Liberalerna pågår en diskussion om partiets riktning, och partiet har under en längre tid legat nära den fyraprocentsspärr som gäller för att ta sig in i riksdagen. Om partiet åker ur innebär det en historisk förändring av det borgerliga landskapet. Samtidigt skulle Tidösamarbetet försvagas: utan L blir det svårare att uppnå en majoritet för högersidan.

Åkesson har dock gjort klart att han inte ser det som sitt problem. Hans uppmaning till L-väljare att gå till andra partier handlar om att maximera det borgerliga blockets chanser, även om det sker på Liberalernas bekostnad. Kristersson å sin sida verkar ha gjort en kalkyl där M inte vinner på att rädda ett parti som ligger under spärren. Med andra ord: Liberalerna kan inte räkna med hjälp från vare sig SD eller M när valet närmar sig.

Den politiska kampen handlar därför inte bara om väljarnas sympatier utan också om partiöverlevnad. För Mohamsson återstår att bevisa att Liberalerna kan växa på egen hand. Hittills har hon fått ett tydligt besked från sina samarbetspartier: det är inget lag som går in för att rädda någon.