Niklas Ekdal: Tidölagets stora problem ryms i ett enda ord

Inför riksdagsvalet den 13 september uppger många väljare att de känner sig vilsna. De politiska konfliktlinjer som präglade valet 2022 har suddats ut, och den traditionella höger-vänster-skalan tycks inte längre ge samma vägledning. Frågorna är många: Är det största oppositionspartiet en garant för stram invandring och hårda tag mot brottslighet? Ska de mindre partierna i Tidölaget förstatliga sjukvården och stoppa vinsterna i friskolorna? Och prioriterar det största regeringspartiet ordnade statsfinanser eller snarare billig el, bensin och mat?

Samtidigt som väljarna söker svar i valkompasserna uppstår nya frågetecken kring själva begreppet ”folk”. För Moderaterna är vanligt folk de arbetande, skattebetalande individerna som vill klara sig själva. För Socialdemokraterna handlar det om löntagare, barnfamiljer och pensionärer. Sverigedemokraterna ser folket som nationen, svenskar i etnisk bemärkelse, medan Vänsterpartiet definierar det som vanligt folk i motsats till en ekonomisk elit. Centerpartiet å sin sida lyfter fram småföretagare och människor utanför politikens maktcentra.

Här finns en underskattad förklaring till Liberalernas motvind i opinionen. Partiet, som ursprungligen hette Folkpartiet, har en traditionellt öppnare definition av begreppet, vilket krockar med den identitetspolitik som präglar dagens debatt.

Valårets stora gåta är dock varför de blågula partierna ligger så långt under i opinionen, trots att de har levererat på flera vallöften: brottsbekämpning, stramare invandringspolitik, konsumentstöd, skattesänkningar och inflationsbekämpning. Skillnaden mot 2010 års val är slående, då Alliansen blev omvald och Fredrik Reinfeldts moderater fick över 30 procent av rösterna.

För att förstå Tidöprojektets motgångar kan man blicka hundra år tillbaka i tiden och studera teologin. I en ny bok, ”Ingen slipper undan det fantastiska” (Korpen), skriver professorn Bengt Kristensson Uggla vid Åbo Akademi om 1930-talets folkkyrkotanke, formulerad av biskopen Einar Billing. Precis som i dag var det en turbulent period där ”folk”-begreppet stod i centrum. Frågan var vilka som omfattades av gemenskapen – om den var rotad bakåt i tiden eller skulle utvecklas och utvidgas i takt med moderniteten.

I januari 1928 höll socialdemokraten Per Albin Hansson sitt berömda folkhemstal i riksdagen. Fyra år senare, efter den stora depressionen, omsattes det i konkret välfärdspolitik. Däremellan, 1930, publicerade Billing skriften ”Den svenska folkkyrkan”. Billing var ingen nostalgiker som drömde sig tillbaka till en förlorad enhetssamhälle. För att rädda en ifrågasatt statskyrka betonade han tvärtom öppenheten i evangeliet, den enskildes frihet och värdighet i det moderna samhället.

Per Albin Hansson använde på samma sätt nationella symboler för att legitimera ett progressivt projekt. Det goda hemmet har inga ”kelgrisar” och inga ”styvbarn”, som han uttryckte det. Inkluderingen var själva poängen – ett grepp som visade sig framgångsrikt med tanke på de 44 år av socialdemokratiskt maktinnehav som följde.

Gränsdragningen kring ”folket” är återigen politisk dynamit. En tolkning av Tidölagets uppförsbacke, trots infriade löften, är att väljarna inte uppskattar politik som ställer grupp mot grupp. Återvandring är ett centralt tema för den yttersta högern på båda sidor av Atlanten. Donald Trump vinner inga popularitetstävlingar i länder som Sverige, men kanske går motreaktionen djupare än vad opinionsmätningarna visar.

Ett konkret exempel: Svenska väljares viktigaste sakfråga är sjukvården. Alla som arbetar där eller har varit patienter vet att verksamheten i hög grad bärs upp av invandrare. Här finns en levd erfarenhet som skär sig mot den förda politiken – på samma sätt som vanligt folk tidigare ansåg att flyktingmottagandet gick för långt och för snabbt. Motsatsen till evangelium är dysangelium, alltså dåliga nyheter. Förr eller senare sluts alla cirklar.