Kärnkraftsfrågan fortsätter att polarisera den svenska politiska debatten inför valet i september, medan grannlandet Finland visar på en annan utveckling. Under politikerveckan i Visby vässade Tidöpartierna retoriken kring kärnkraften, och regeringen meddelade att man tecknat ett avtal med bolaget Videberg Kraft om villkoren för stöd till ny kärnkraft.

Statsminister Ulf Kristersson uttryckte oro för vad en rödgrön regering skulle innebära för planerna på nya kärnreaktorer. Den omstridda energikällan väcker starka känslor och skapar djupa politiska skiljelinjer, särskilt mellan regeringspartierna och oppositionen.

Men bilden ser annorlunda ut på andra sidan Bottniska viken. I Finland har den gröna politiken genomgått en markant förändring när det gäller synen på kärnkraft. Gröna förbundet, kallat De Gröna i dagligt tal, har gradvis ändrat inställning efter en mångårig intern diskussion.

Atte Harjanne, riksdagsledamot för De Gröna och tidigare ingenjör som forskade om klimatrisker, beskriver utvecklingen som ett stort skifte. Partiet har rört sig från en kritisk uppfattning till ett teknikneutralt synsätt. Han betonar att det alltid funnits en viss pragmatism i partiet, och att man aldrig drivit utfasning av kärnkraften särskilt hårt.

Harjannes perspektiv skiljer sig tydligt från hur de kärnkraftskritiska svenska miljöpartisterna argumenterar. För honom handlar kärnkraftsfrågan inte bara om klimatkrisen, utan även om bredare miljöaspekter. Han menar att elproduktionen måste rymmas inom planetens gränser, vilket innebär att man inte kan bränna hur mycket biomassa som helst eller avverka obegränsat med skog.

När det gäller invändningen att kärnkraft kräver utvinning av icke-förnybara råvaror, påpekar Harjanne att all energiproduktion innebär resursutvinning. Både solpaneler och vindturbiner kräver kritiska jordartsmetaller och markexploatering. Frågan blir därför hur man kan minimera skadorna i stället för att kategoriskt avfärda olika tekniker.

Det finländska partiet förespråkar ett nyanserat och analytiskt förhållningssätt där man väger specifika fördelar och nackdelar med olika tekniker och projekt mot varandra. Detta synsätt har gradvis blivit partiets officiella linje.

Det finns flera tydliga skillnader mellan hur kärnkraftsdebatten förs i Sverige och Finland. I Sverige domineras diskussionen av frågan om nedlagda reaktorer och vem som bär skulden för detta, där högerpartierna riktat hårda anklagelser mot de rödgröna. En sådan process har inte funnits i Finland.

Finansieringsmodellerna skiljer sig också åt mellan länderna. Medan den svenska regeringen utlovat statligt stöd för nya reaktorer, har Finland använt den så kallade Mankala-modellen. Där går de bolag som vill köpa elen in med kapital för att finansiera nya reaktorer.

Enligt Harjanne är kärnkraftsfrågan inte lika polariserad i Finland, delvis tack vare att De Gröna omprövat sin hållning. De finländska väljarna, även de gröna, är generellt mycket positiva till kärnkraft. I Finland stod kärnkraften för 40 procent av elproduktionen förra året, jämfört med 28 procent i Sverige.

Finland har fem reaktorer i drift, tre i Olkiluoto och två i Lovisa. Den senaste reaktorn, Olkiluoto 3, stod färdig 2023 efter många års förseningar och kraftigt överskridna kostnader. Landet byggde ursprungligen upp sin kärnkraft i samarbete med först Sovjetunionen och sedan Ryssland, men detta samarbete avvecklades efter Rysslands anfall på Ukraina 2022.

Harjanne vill inte recensera de svenska miljöpartisternas ståndpunkt, men understryker att kärnkraftsfrågans betydelse måste vägas mot andra viktiga målsättningar. Han påpekar att även om det möjligen skulle kunna fungera utan kärnkraft i Sverige, blir det globalt mycket svårare. Alla scenarier från FN:s klimatpanel inkluderar kärnkraft.

För att kunna räkna bort kärnkraften måste man enligt Harjanne göra mycket optimistiska antaganden om utvecklingen för energieffektivisering och energilagring. Hans slutsats är att kärnkraften behövs för att få ner utsläppen tillräckligt mycket.

När det gäller frågan om säkerhet för kärnavfall, som är ett centralt argument för kärnkraftsmotståndare, medger Harjanne att man aldrig kan vara fullständigt säker. Men han menar att kärnavfallet är mycket väl omhändertaget jämfört med andra industriella avfallsflöden. Det handlar om relativt små mängder på en väl avgränsad plats, till skillnad från exempelvis mikroplaster och koldioxidutsläpp som sprids okontrollerat.

Finland blir också först i världen med att ta ett slutförvar för kärnavfall i drift, där man kommer använda den metod som utvecklats i Sverige. Detta visar på det praktiska samarbete som finns mellan länderna, trots de politiska skillnaderna i hur kärnkraftsfrågan hanteras.