Gabriel Zetterström: Jomshof hatar på journalister medan Åkesson drömmer om Rosenbad

Richard Jomshof, Sverigedemokraternas framträdande politiker och tidigare ordförande för justitieutskottet, har på nytt hamnat i hetluften efter ett kontroversiellt inlägg på sociala medier. I måndags kväll publicerade Jomshof två bilder på plattformen X där han jämförde Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg med den norske nazistförbrytaren Vidkun Quisling.

Det omstridda inlägget innehöll två fotografier: ett på Vidkun Quisling, den norske landssvikaren som samarbetade med Nazityskland under andra världskriget och avrättades efter krigsslutet, samt ett på Anders Lindberg. Till bilderna skrev Jomshof: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en quisling.”

Händelsen väcker frågor om den politiska diskursens tillstånd i Sverige när landet närmar sig valrörelsen. Jomshof tillhör Sverigedemokraterna, som utgör det största partiet i regeringsunderlaget och har betydande inflytande över svensk politik. Att en så högt uppsatt politiker väljer att likställa en journalist med en avrättad nazikollaboratör väcker starka reaktioner.

Incidenten är inte isolerad. Det finns en växande oro för hur företrädare från maktens innersta kretsar använder hatfylld retorik mot olika grupper i samhället, inklusive muslimer, judar och politiska motståndare. För Sveriges journalistkår innebär detta en allt mer utsatt arbetssituation, där kritiska röster riskerar att bli måltavlor för politiska påhopp.

Anders Lindberg har tidigare varit föremål för Jomshofs uppmärksamhet, och många iakttagare noterar att SD-politikern verkar ha en särskild fixering vid Aftonbladets ledarskribent. Detta senaste utspelet riskerar att skapa en avskräckande effekt på framtida opinionsjournalister. När ledande politiker normaliserar att jämföra journalister med nazistförbrytare uppstår en fråga om vem som överhuvudtaget kommer att våga arbeta med kritisk journalistik i framtiden.

Timing för Jomshofs utspel är också anmärkningsvärd. Sverige befinner sig i valrörelsens inledningsskede inför valet 2026, och retoriken hårdnar märkbart. Den politiska debatten präglas alltmer av extrema jämförelser och personangrepp snarare än saklig argumentation om politiska frågor.

Det är särskilt anmärkningsvärt att detta sker samtidigt som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson framställer sig själv som en försvarare av demokratiska värderingar och motståndare till antisemitism. Kontrasten mellan Åkessons offentliga image och partikollegors agerande är påtaglig.

Trots upprepade kontroverser kring Sverigedemokraternas företrädares uttalanden har partiet fortsatt sitt politiska inflytande. Tanken att partiet skulle moderera sitt språk och sin ton efter att ha kommit närmare makten har inte infriats. I stället kan man se en motsatt utveckling där även andra borgerliga politiker har höjt sin retorik och i vissa fall anammat liknande språkbruk.

Detta fenomen sträcker sig bortom Sverigedemokraterna. Politiker från Moderaterna och Kristdemokraterna, inklusive namngivna företrädare som Anna Tenje och Carl-Oskar Bohlin, har enligt kritiker också bidragit till en hårdare politisk ton under den nuvarande mandatperioden. Det som startade som ett Tidöavtal mellan borgerligheten och Sverigedemokraterna verkar ha lett till en normalisering av ett aggressivare politiskt språk.

För svensk demokrati innebär utvecklingen flera utmaningar. En fri press och kritisk journalistik är grundpelare i ett demokratiskt samhälle. När journalister som Anders Lindberg tvingas se sig över axeln på grund av politiska hot och hatiska jämförelser påverkas pressfriheten negativt.

Inom en månad kommer dessutom eventuella regeringsförändringar att ske, vilket skulle kunna innebära att även Richard Jomshof får en ministerpost. Detta skulle innebära att en politiker som öppet jämför journalister med nazistförbrytare får en ännu mer central plats i svensk politik.

Frågan är vilka konsekvenser detta får för det politiska klimatet framöver. Kommer det att komma någon verklig reprimand från partiledningen eller regeringen, eller fortsätter normaliseringen av aggressiv politisk retorik? För många observatörer framstår situationen som ett tecken på hur politiska normer gradvis förskjuts, där det som tidigare ansågs oacceptabelt successivt blir en del av vardagen i svensk politik.