Kristina Lindquist: Det är klart att Bengt Ohlsson inte är rädd

Den senaste tidens normalisering av Sverigedemokraterna väcker starka reaktioner i den svenska samhällsdebatten. När författaren Bengt Ohlsson nyligen meddelade att partiet inte längre får honom att ”kallsvettas” inför höstens val, aktualiserades frågan om hur landets politiska landskap har förändrats. Men frågan är om det verkligen handlar om att SD har förändrats, eller om det är något annat som har hänt.

Ohlsson själv menar att förklaringen ligger i att maktens sötma har utspätt partiets mer extrema ståndpunkter. Att SD alltså har mildrat sin politik i takt med att de växt och fått mer inflytande. Men en granskning av den faktiska utvecklingen visar en mer komplex bild. Snarare än att SD har förändrat sig, har andra partier valt att röra sig i deras riktning.

Detta är inte ett unikt svenskt fenomen. Den nederländske statsvetaren Cas Mudde har beskrivit utvecklingen som ytterhögerns fjärde våg, där etablerade partier i allt högre grad accepterar och anpassar sig till populistiska och nationalistiska krafter. I Sverige har SD fått inflytande inte genom okontrollerad tillväxt, utan genom att andra partier har valt att samarbeta med dem.

Partiets ungefär femtedel av väljarkåren framställs ofta som ett särskilt fenomen vars ”oro” måste tas på allvar. Men makten har SD erhållit genom strategiska val från andra partier, särskilt högern. Den svenska maktbalansen kan beskrivas som en byteshandel där högern får behålla välfärdskapitalismen i utbyte mot att Sverigedemokraternas invandringspolitik får genomslag.

Bilden av att SD skulle ha modererats av regeringsmakten motsägs av den faktiska politiska utvecklingen. Tvärtom kan man se tecken på en radikalisering. För etniska nationalister räcker de höjda insatserna sällan. När retorik om stram invandring har övergått till nära nog nollinvandring, har fokus börjat flytta mot människor som redan lever i landet.

De senaste årens politik visar en tydlig utveckling. Efter kraftigt höjda återvandringsbidrag och en retorik där regeringsmakten upprepade gånger pekar ut invandrare som en belastning, följer nu alltmer långtgående konkreta åtgärder. Att regeringen har skapat en ”ventil” för tonårsutvisningar förändrar inte den grundläggande riktningen.

De permanenta uppehållstillstånden har slopats. Nu föreslås att redan utfärdade permanenta tillstånd ska kunna omvandlas till tillfälliga. Kraven för medborgarskap skärps med målsättningen att även kunna dra tillbaka redan fattade beslut. Inom kort väntas utvisningar baserade på det vaga begreppet ”bristande vandel”, och dessa regler ska dessutom kunna tillämpas retroaktivt.

Vagheten i lagstiftningen är central. När regeringens utredare häromåret gav rådet till landets utlänningar att ”vakta tungan”, blev det tydligt att Sverige är på väg mot en villkorad yttrandfrihet. Detta väcker frågor om demokratiska grundprinciper och rättssäkerhet.

När Expressens ledarsida skrockar åt att ”det blev inte diktatur med Tidö”, missar de en viktig poäng. Det går att föra mycket långtgående repressiv och inhuman politik inom den formella demokratins ramar, så länge majoriteten av befolkningen kan fortsätta leva och sköta sitt som vanligt. Viss politik drabbar bara vissa grupper.

Den som inte själv tillhör en utsatt grupp har ingen anledning att vara rädd, och det är just meningen. Regeringens linje går ut på att tilltala vissa grupper medan andra pekas ut. Uppdelningen mellan ”vi” och ”dem” är inte en bieffekt av politiken utan själva kärnan i den.

Normaliseringen av Sverigedemokraterna är inte ett naturligt resultat av tidens gång, som vissa vill framställa det. Det är resultatet av konkreta politiska val från konservativa och liberala partier att ge samtidens nationalistiska krafter inflytande. Varje steg i denna process har varit ett medvetet beslut, inte ett oundvikligt öde.

Frågan som återstår är hur långt denna utveckling kommer att gå, och när gränsen för det acceptabla äntligen kommer att nås. För dem som inte själva drabbas är det lätt att förbli oberörda. Men demokratiska principer och mänskliga rättigheter gäller alla, eller så gäller de ingen.