Läsrörelsens grundare om Pisaresultatet: ”Kan inte vänta till barnen börjar i skolan”

De svenska elevernas läsförståelse fortsätter att försämras. I den senaste Pisaundersökningen når Sveriges resultat den lägsta nivån sedan mätningarna inleddes år 2000. Nedgången är särskilt tydlig när eleverna ska läsa längre texter, upprätthålla koncentrationen och ta sig an mer sammansatt innehåll.

Utvecklingen är inte unik för Sverige. Även i flera andra länder visar undersökningen en försvagad läsförmåga bland 15-åringar. Men de svenska siffrorna hör till de svagaste som uppmätts för landets del och har därför fått särskild uppmärksamhet. Pisaundersökningen, som genomförs av OECD, mäter kunskaper i läsförståelse, matematik och naturvetenskap i ett 80-tal länder. Den genomförs vart tredje år och räknas som en av de viktigaste internationella kunskapsmätningarna.

De svenska resultaten har försämrats successivt under flera mätcykler, och den nya undersökningen förstärker bilden av en långvarig nedåtgående trend. Det har fått både forskare och politiker att reagera.

Ulf Fredriksson, pensionerad docent i pedagogik och tidigare ansvarig för den svenska läsdelen av Pisa, ser ett tydligt samband mellan resultaten och förändrade läsvanor.

– Barn och ungdomar läser mindre. Läser man mindre blir man mindre motiverad att läsa, vilket leder till sämre läsförståelse, säger han.

Enligt Fredriksson har skärmarna förändrat sättet som många barn och unga läser på. Kortare texter och snabbare flöden tränar inte den uthållighet som krävs för längre läsning. Men den viktigaste effekten av skärmtiden är att den tränger undan annan läsning.

– Om man sitter mycket framför datorn har man mindre tid att sitta framför en bok, säger han.

Han pekar också på den minskade likvärdigheten i den svenska skolan. Skillnaderna mellan skolor har vuxit, och det har blivit allt mer avgörande vilken skola en elev går på. Det får direkta konsekvenser för elevernas möjligheter att utveckla sin läsförmåga, menar han.

Flera forskare har under senare år pekat på att skolans resultatförsämring sammanfaller med omfattande skolreformer, ökad segregation och en växande friskolesektor. Kritiker menar att marknadiseringen av skolan bidragit till att skillnaderna mellan skolor vuxit, medan andra framhåller lärarbrist och minskade resurser som viktigare förklaringar.

Samma bild möter hos Marlen Eskander, grundare och verksamhetschef för den ideella föreningen Läsfrämjarinstitutet, som arbetar med läs-, litteratur- och kulturfrämjande för barn och unga. Hon menar att utvecklingen är ojämlik och slår olika mot olika grupper. För henne räcker det inte att förklara nedgången med digitalisering eller enskilda samhällsförändringar. I stället betonar hon skolans kompensatoriska uppdrag.

– Samhällets kompensatoriska ansvar behöver verkligen få genomslag här, säger hon.

Eskander understryker att ansvaret för barns läsutveckling alltid ligger hos vuxenvärlden, inte hos barnen själva. Hon ser att det i grunden handlar om politiska beslut, skolans resurser och vuxnas förmåga att ge barn det stöd de behöver för att utveckla språk och läsning.

Elisabet Reslegård, grundare av föreningen Läsrörelsen, riktar blicken mot barnens tidigaste år. Hon menar att ett levande och rikt språk grundläggs redan i förskoleåldern och att de första tre åren i ett barns liv är helt avgörande.

– Man kan inte vänta ända tills barnen börjar i skolan, säger hon.

Reslegård lyfter fram högläsning, samtal och vuxnas närvaro som centrala delar i barns språkutveckling, både i hemmet och i förskolan. Hon pekar också på föräldrarnas betydelse som förebilder.

– Barn gör som föräldrarna gör, inte som de säger, säger hon.

Sammantaget visar de experter som kommit till tals att de svaga läsförståelsesiffrorna inte kan förklaras av en enskild faktor. Läsförmågan formas av en rad samverkande omständigheter: vad barn möter i hemmet och i skolan, hur deras läsvanor ser ut, vilka digitala vanor de utvecklar och vilka resurser skolan har för att kompensera för skillnader.

Debatten om skolan har intensifierats efter att resultaten presenterades. Flera lärarorganisationer och skolforskare har krävt politiska åtgärder, och frågan om hur läsförståelsen ska stärkas väntas bli en viktig valfråga. Samtidigt framhåller forskare att det inte finns några enkla lösningar – arbetet måste ske både i hemmen, i förskolan och i skolan under lång tid.