Ledare: Klart att det måste löna sig att jobba – vilken tur att det redan gör det

Allt färre människor i Sverige lever i dag på sociala ersättningar. Enligt en ledare i Dagens Nyheter är andelen nu den lägsta på nästan 50 år. Förklaringen är enkel: det lönar sig att arbeta för de allra flesta. Den slutsatsen vilar på en lång rad reformer och på en arbetsmarknad som visat sig mer motståndskraftig än många befarat.

Principen att arbete ska ge mer än bidrag har länge varit en av grundstenarna i svensk ekonomisk politik. Under 2000-talet har den omsatts i praktiken genom bland annat jobbskatteavdrag, förändrade regler i a-kassan och olika former av nystartsjobb. Målet har varit att öka avståndet mellan lön och bidrag, så att fler väljer eget arbete framför offentliga transfereringar. Samtidigt har arbetsmarknaden klarat flera påfrestningar, från finanskrisen och pandemin till den senaste tidens inflation och räntehöjningar.

Att en lägre andel av befolkningen lever på sociala ersättningar får direkta effekter för samhällsekonomin. Fler människor betalar skatt och färre behöver försörjningsstöd, a-kassa eller sjukpenning. Det stärker de offentliga finanserna och ger kommuner och regioner bättre möjligheter att satsa på skola, vård och omsorg. För hushållen innebär det ökad ekonomisk självständighet, och för ekonomin i stort handlar det om att arbetskraften utnyttjas på ett mer effektivt sätt.

Bilden är dock inte jämn över landet. I storstadsregionerna är arbetslösheten relativt låg, medan flera kommuner i Skåne, Värmland och Norrland fortfarande har en hög andel invånare med olika former av ersättningar. Skillnaderna hänger ofta samman med utbildningsnivå, ohälsa och avståndet till arbetsmarknaden. I delar av glesbygden har strukturomvandlingar slagit hårt mot industrin och lämnat många i långvarigt utanförskap, samtidigt som tillväxtregionerna kämpar med bostadsbrist och personalbrist.

Näringslivet märker i dag av en alltmer påtaglig kompetensbrist. Inom industri, bygg och vård är efterfrågan på arbetskraft stor, och den gröna omställningen har ytterligare förstärkt behoven. I norra Sverige investerar gruv- och stålbolag i fossilfria processer, där LKAB och SSAB är centrala aktörer. Dessa satsningar kräver ingenjörer, processoperatörer och elektriker i en omfattning som många regioner har svårt att fylla. Högre sysselsättning innebär alltså inte att matchningsproblemen är lösta. Tvärtom har frågan om kompetensförsörjning blivit allt viktigare för företagens tillväxt och konkurrenskraft.

Det finns fortfarande grupper som står långt från arbetsmarknaden. Utrikesfödda kvinnor, personer med funktionsnedsättning och unga utan gymnasieutbildning har svårare att etablera sig. För dem räcker det inte att det lönar sig att arbeta. Det krävs också utbildning, praktik och individuellt stöd för att bryta utanförskapet. Arbetsförmedlingens samverkan med kommuner och företag blir därför avgörande för att öka deltagandet ytterligare.

Internationellt sett har Sverige länge tillhört de länder där en hög andel av befolkningen är i arbete. Det är en styrka i en tid när många andra EU-länder brottas med fallande arbetskraftsdeltagande och växande välfärdsutgifter. Men utvecklingen går inte att ta för given. För att människor ska fortsätta välja arbete framför bidrag måste det märkas i plånboken att utbildning, erfarenhet och ansträngning lönar sig.

Insatser för att minska bidragsberoendet har ibland beskrivits som ett uttryck för misstänksamhet mot svaga grupper. Verkligheten är mer komplex. Ett samhälle där många försörjer sig själva har större möjligheter att finansiera generösa trygghetssystem för dem som verkligen behöver stöd. När antalet bidragstagare minskar stärks också förtroendet för välfärdsstaten, eftersom skattepengarna i högre utsträckning går till skola, vård och omsorg i stället för att permanent försörja människor som skulle kunna arbeta.

Att arbetslinjen i dag fungerar är inget som har uppstått av sig självt. Det är resultatet av långsiktiga reformer och av en arbetsmarknad som varit oväntat stark. Men det finns inga garantier för att det fortsätter. Demografin, den tekniska utvecklingen och den gröna omställningen kommer att ställa nya krav. Den viktigaste frågan för framtidens ekonomiska politik är därför inte om det ska löna sig att arbeta – det måste det alltid göra – utan hur alla människor ska ges möjlighet att delta och få del av det arbete som finns.