Ledare: Vänsterpartiet har hyllat en dömd terrorist – igen

Vänsterpartiet befinner sig återigen i hetluften efter avslöjanden om att en riksdagsledamot skrivit ett hyllningsbrev till en fängslad palestinsk terrorist. Fallet väcker frågor om partiets förmåga att hantera extremism och terrorromantik inom sina led, och oppositionen får nu kritik för att inte ta problemen på tillräckligt stort allvar.

Sofie Löwenmark, ansvarig utgivare för stiftelsen Doku, avslöjade i ett inlägg på Expressens ledarsida att riksdagsledamoten Ilona Szatmári Waldau i december skrev ett öppet brev till en fängslad palestinsk man. I brevet uttryckte hon solidaritet med den fängslade och beskrev hans handlingar som modiga och inspirerande. Problemet är att mannen i fråga har dömts för planering av flera terrordåd mot civila mål, däribland en bar mitzva där barn miste livet.

”Din kamp är också vår kamp. Med respekt och solidaritet”, skrev Szatmári Waldau enligt uppgifterna. Hon fortsatte med att beskriva mannens ”mod och uthållighet i kampen för frihet och värdighet” som något som berör och inspirerar långt utanför Palestina. Detta skedde trots att terroristen planerats dåd som skulle ha riktat sig mot oskyldiga civila, inklusive barn.

Vänsterpartiet har nu meddelat att de tagit bort inlägget och försvarar sig med att de skrev flera öppna brev till palestinska fångar i Israel. Partiet skyller på en svensk Palestinagrupp som ska ha tagit fram listan över fångar att skriva till. Enligt partiet var det alltså ett misstag att vända sig just till denna person.

Men förklaringen möts av skarp kritik. Efter en mandatperiod fylld av återkommande skandaler kring antisemitism och terrorromantik inom partiet anses ursäkten otillräcklig. Kritiker menar att det är oacceptabelt att en riksdagsledamot och hennes parti skulle skriva hyllningsbrev till fängslade personer utan att först kontrollera varför dessa sitter i fängelse.

Detta är långt ifrån första gången Vänsterpartiet hamnar i blåsväder för liknande ärenden. I början av sommaren avslöjade Expressen att en rad personer på partiets listor runt om i landet hade spridit terrorromantik och antisemitism. I minst ett av fallen hade Vänsterpartiet redan tidigare varnats för att en kandidat hyllat terrorister, men först när kvällstidningen publicerade sina artiklar började kandidater strykas från listorna.

När partiledaren Nooshi Dadgostar då tillfrågades av Dagens Nyheter varför Vänsterpartiet verkar dra till sig personer som sympatiserar med Hamas, svarade hon: ”Det är precis tvärtom.” Ett svar som av kritiker beskrivs som en avancerad form av gaslighting, med tanke på de upprepade fallen av antisemitism och terrorromantik som uppdagats inom partiet.

Mönstret som framträder är tydligt. Varje gång ett nytt fall avslöjas spelar partiet förvånat. I flera fall har företrädare för partiet till och med försvarat de personer som uttryckt vidriga åsikter. Trots de återkommande avslöjandena under mandatperioden verkar inget ha lett till att partiet nyktrat till eller vidtagit effektiva åtgärder för att hålla extremismen borta.

Även oppositionsledaren Magdalena Andersson får nu kritik för sin hantering av situationen. När hon uttalar sig om det senaste fallet tar hon visserligen avstånd från antisemitism och terrorromantik i allmänhet, men hennes påstående att Vänsterpartiet ”har agerat tydligt på de tidigare avslöjanden som varit” stämmer enligt kritiker inte med verkligheten.

Frågan som nu ställs är hur länge ett parti som upprepade gånger visat sig oförmöget att hålla extremism utanför riksdagen kan anses vara ett legitimt samarbetsparti. Samma princip borde enligt kritiker gälla oavsett om extremismen kommer från vänster eller höger i det politiska spektrumet.

Debatten belyser en bredare problematik kring ansvarsutkrävande i svensk politik. När ett parti gång på gång hamnar i liknande situationer utan att vidta effektiva motåtgärder, väcks frågor om de övriga partiernas ansvar. Ett parti som inte lyckas hålla extremism utanför riksdagen bör enligt kritiker inte ha en plats i regeringsunderlag eller aktivt samarbete med andra demokratiska partier.

Fallet illustrerar också komplexiteten i svensk utrikespolitisk debatt, där ståndpunkter kring Mellanösternkonflikten ibland övergår gränsen från legitim kritik till stöd för terrorism och antisemitism. För Vänsterpartiet blir utmaningen nu att visa att de menar allvar med att bekämpa extremismen inom sina egna led.