Lisa Magnusson: Vissa högerpolitiker leker verkligen med elden nu

Identitetspolitiken har återvänt till svensk debatt – men den här gången är det högern som driver på. Efter att ha dominerat den offentliga diskursen under flera år, för att sedan förlora kraft, tycks fenomenet nu ha fått nytt liv i en annan politisk skepnad.

Den ursprungliga identitetspolitiken växte fram i USA, ett land som fortfarande bär tungt på sin historia av rasism och ojämlikhet. Rörelsen byggde på idén att förtryckta grupper äntligen skulle få göra sin röst hörd. I praktiken utvecklades den dock snabbt till en tävlan om vem som kunde framstå som det största offret, skriver Lisa Magnusson i en uppmärksammad ledartext i Dagens Nyheter.

Den svenska vänstern importerade entusiastiskt konceptet. Under ett antal år präglades debatten av att priviligierade storstadsbor – företrädesvis från medelklassen – tystade meningsmotståndare med hänvisning till kön eller etnicitet. Klassperspektivet hamnade i skymundan, eftersom den burgna borgerligheten själv annars skulle ha tvingats lyssna.

Nu ser Magnusson historien upprepa sig – men med ombytta roller. I USA har en identitetspolitisk motrörelse formats kring Donald Trump, som efter sitt valnederlag ifrågasatt hela valsystemets legitimitet. I Sverige har radikala politiker med tydlig inspiration från Trump tagit efter, menar hon.

Efter valförlusten i september har tongivande företrädare för Sverigedemokraterna utan omsvep antytt att Socialdemokraterna importerat röstboskap från utlandet och därmed ifrågasatt valresultatets trovärdighet. Moderaten Fredrik Kärrholm har kopplat valutgången till den nya demografin. Kristdemokraten Alice Teodorescu Måwe har hävdat att fortsatt invandring snart skulle göra det omöjligt för högerblocket att vinna val i Sverige.

Kulturkriget har förklarats, och fienderna återfinns överallt: brottslingar, invandrare, en konspirerande vänster och lögnaktiga medier. Inte ens bensinpriser kan diskuteras sakligt utan att dras in i den kulturella striden.

Magnusson understryker att politikerna leker med elden. När polisen nu inleder en utredning om misstänkt valfusk är det inte ett bevis på att systemet är korrupt – tvärtom, menar hon. Det är ett tecken på att det fungerar.

Bakgrunden till den skärpta tonen finns i det politiska landskap som formas sedan Tidöavtalet slöts 2022 mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna. Samarbetet har präglats av tuffa prioriteringar inom migrationspolitik, brottsbekämpning och energifrågor. Efter valförlusten har retoriken hårdnat ytterligare, inte minst från Sverigedemokraternas sida.

Utvecklingen i Sverige följer ett bredare europeiskt mönster. Högerpartier i flera länder har antagit identitetsbaserad retorik, där fokus flyttats från klassbaserad politik till kulturella konflikter. Nya markörer som nationalitet, kultur och tradition har ersatt de klassiska identitetspolitiska kategorierna kön, etnicitet och sexuell läggning. Uttrycket blir tydligast i motståndet mot invandring och i föreställningen om yttre hot mot nationen.

Statsvetare har länge varnat för vad ifrågasättande av valresultat utan grund kan göra med medborgarnas förtroende för demokratiska institutioner. Sverige har historiskt haft ett mycket högt förtroende för valsystemet, men internationella erfarenheter – inte minst från USA – visar hur snabbt tilliten kan urholkas.

Identitetspolitiken förklarades död för bara några år sedan. Nu har den återuppstått i ny skepnad. Frågan är var gränsen går mellan legitim politisk retorik och systematisk urholkning av förtroendet för demokratins grundläggande mekanismer. Det är en fråga som engagerar både väljare, politiker och forskare – och svaret kan komma att forma den svenska debatten under lång tid framöver.

Samtidigt är det värt att notera att begreppet identitetspolitik i sig har blivit allt mer omstritt. Kritiker menar att termen används slarvigt för att avfärda politiska motståndare, medan andra hävdar att den fångar något väsentligt i samtidens politiska utveckling. Oavsett tolkning står det klart att diskussionen om identitet, tillhörighet och makt knappast är över.