Martin Liby Troein: Den här siffran säger allt om maktbalansen i svensk politik

43 procent har blivit den mest definierande siffran i svensk politik. Det konstaterar DN:s ledarredaktion i en analys av det parlamentariska läget. De rödgröna partierna – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet – nådde tillsammans 43,0 procent i valet 2014, ett resultat de inte överträffat sedan dess. I valet 2018 landade de på 40,7, i valet 2022 på 42,2 och i årets val på 42,5 procent.

Siffran är central eftersom de tre partierna inte har egen majoritet. Någon sådan har de inte vunnit på ett kvartssekel. Ändå är regeringsfrågan högaktuell. Socialdemokraterna försöker hålla samman ett regeringsunderlag, Vänsterpartiet kräver en plats i regeringen och Centerpartiet försöker positionera sig som en pragmatisk samtalspartner.

Bakgrunden går tillbaka till Stefan Löfvens tid som statsminister. För att kunna regera slöt Socialdemokraterna upp kring januariavtalet med Centerpartiet och Liberalerna. Uppgörelsen innebar bland annat slopad värnskatt och ändrade regler för arbetsrätten. Det var inte politik som S ideologiskt föredrog, men det var priset för att få tillgång till makten. Löfven motiverade upplägget med att riksdagen hade en högermajoritet och att vänsterpolitiken därför inte kunde genomföras.

Denna bakgrund är viktig när de rödgröna partierna nu diskuterar regeringsbildning. Enligt DN:s ledarredaktion visar siffrorna att S, MP och V inte är i närheten av 50 procent. Knappt 43 procent av väljarna röstar på partier som vill avskaffa karensavdraget eller förbjuda vinster i välfärden, och ungefär lika många kan tänka sig Vänsterpartiet i en regering. Slutsatsen blir att vänsterblocket måste kompromissa åt höger för att få inflytande.

Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar har dock en annan uppfattning. Hon kräver att V ska sitta i regeringen och att den ska driva vänsterpolitik. Partiets vice ordförande Ida Gabrielsson har gått längre och menar att Magdalena Andersson måste sätta press på Centerpartiet. I V-ledningens värld ska C acceptera de rödgrönas krav.

Centerpartiet intar en mer avvaktande hållning. Partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist säger sig vilja diskutera sakfrågor och är tydlig med att C är berett att kompromissa. Hon stänger inte dörren till ett avskaffat karensavdrag, trots att partiet är emot förslaget och näringslivet starkt motsätter sig det. Hennes invändning är att företagens kostnader inte får öka. Därmed öppnar hon för en uppgörelse där ett slopat karensavdrag kompenseras med exempelvis sänkta arbetsgivaravgifter.

Det enda C tycks kräva är att en överenskommelse speglar styrkeförhållandena i riksdagen. De rödgröna har ingen majoritet, och C:s väljare måste respekteras. Utan C:s stöd kan S, MP och V inte räkna med att regera. Det gör Centerpartiet till en nyckelspelare – en roll partiet verkar vara bekvämt med.

Frågan är vad som händer om Vänsterpartiet driver kravet till sin spets. Centern har redan visat att det kan samarbeta med S och MP, exempelvis genom att rösta för en socialdemokratisk talman. Man kan föreställa sig en statsministeromröstning där C hjälper fram Magdalena Andersson, men där V sedan sänker henne. Skulle V i stället tvinga C att välja mellan att överge sina väljare eller att utlösa ett extra val, talar mycket för att C inte backar.

Ett extra val vore dock en risk för alla inblandade. För C och V skulle det innebära en osäker valrörelse och risk för väljarförluster. Samtidigt skulle Tidöpartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – kunna återkomma till makten. För C vore det en svår utveckling med tanke på klimat- och migrationspolitiken. Men i ekonomiska frågor skulle C sannolikt ha lättare att leva med en borgerlig uppgörelse än med V:s politik.

Om konflikten drivs till sin spets kan den sista bron mellan blocken brännas. Kvar står S, MP och V med stöd av sisådär 43 procent av väljarna. Frågan om vem som kan regera Sverige skulle då vara mer öppen än på mycket länge.