Omkörd av Leijonborg – vill att partiet agerar: ”Sticker i ögonen”

Simon Chrisander var närmast överlycklig när det stod klart att Liberalerna klarat riksdagsspärren och att han såg ut att ta en av partiets platser i Malmö. Glädjen varade dock bara i några dagar. När mandaten väl var fördelade stod det klart att Lars Leijonborg, 76-årig tidigare partiledare för Folkpartiet och bosatt i Stockholm, tagit Liberalernas enda mandat i valkretsen Malmö kommun.

– Det har varit en dröm i decennier, jag var glad som en speleman. På lördag eftermiddag faller man ihop som ett korthus, rakt ner i gyttjan. Det var jobbigt för mig personligen, säger Simon Chrisander.

Inte heller Leijonborg hade räknat med utgången.

– Jag är rätt chockad. Jag hade inte en tanke på att det skulle sluta så här, utan ställde framför allt upp för att hjälpa partiet i valet, sade han till Aftonbladet när beskedet kom.

Bakgrunden till dramat är en ovanlig nomineringsstrategi. I Malmö ställde Liberalerna upp med två listor – en lokal, där Chrisander toppade, och en rikslista med Leijonborg på tredje plats, efter Simona Mohamsson och Romina Pourmokhtari. Partiets lokala plan var att Mohamsson skulle bli en valmagnet och säkra ett starkt val i staden. Det blev också så, men inte på det sätt partiet räknat med. Rikslistan blev den mest populära hos väljarna, och Mohamsson fick över fem procent av personrösterna i valkretsen. Hon valdes dock in via en annan valkrets.

Chrisander fick omkring 4,5 procent av personrösterna, motsvarande 446 kryss, och hamnade därmed tvåa i valkretsen efter partiledaren Johan Pehrson. Leijonborg, som fick 31 personkryss från Malmödistriktet, fick ändå riksdagsplatsen. För Chrisander, som burit på drömmen om riksdagen i årtionden, blev beskedet ett hårt slag.

Sedan nyheten uppmärksammats i flera medier har Chrisander tagit emot samtal och meddelanden från upprörda väljare. Kritiken handlar framför allt om att en stockholmare ska representera Malmö i riksdagen.

– Många uttrycker frustration och ilska. Det är begränsad entusiasm för att en stockholmare ska sitta på ett Malmömandat. Sedan har jag inget emot Leijonborg, han har gjort mycket för partiet, säger han.

Malmö är Sveriges tredje största stad och en valkrets där frågor som integration, skola och trygghet länge varit centrala. Att stadens mandat hamnar hos en person utan lokal förankring väcker därför frågor om representativitet. Frågan har också en historisk dimension. Fram till 1970, när Sverige hade ett tvåkammarsystem, gällde så kallade bostadsband för den andra kammaren – den som kandiderade i en valkrets var tvungen att vara bosatt där. Reglerna avskaffades, men debatten om var riksdagsledamöter bör bo har aldrig helt tystnat.

Erik Wångmar, statsvetare och docent i historia vid Linnéuniversitetet, tycker att situationen är olycklig.

– Det hade varit rimligt att man bor i kretsen man blir invald för, säger han.

Han påpekar att valkretsarnas syfte är att garantera geografisk representation i riksdagen. Utan krav på bosättning finns en risk att vissa delar av landet får svagare röst.

– Du kan bli invald precis var som helst. Men poängen med att ha valkretsar är att olika delar av landet ska bli representerade i riksdagen, säger han.

Wångmar tror också att alltför få väljare känner till hur systemet fungerar när partier ställer upp med två listor. Han menar att partierna har ett ansvar att tydliggöra detta i sina kampanjer.

För Chrisander finns fortfarande en teoretisk väg till riksdagen: det skulle krävas att Leijonborg och ytterligare omkring en handfull kandidater på rikslistan tackar nej till mandatet. Enligt Wångmar är det högst osannolikt. Han menar att Chrisander själv borde ha gjort en annorlunda valrörelse.

– Han skulle ha bedrivit en hårdare personvalskampanj, då hade problemet varit undanröjt. Hade Chrisander kommit upp i fem procent hade han blivit invald och gått förbi Leijonborg, säger han.

Liberalernas partisekreterare Fredrik Brange och Lars Leijonborg har inte velat kommentera frågan. Enligt partiets pressavdelning finns inget mer att säga.