Isobel Hadley-Kamptz: Vanligt folk har antagits tycka ungefär som SD – det stämmer inte

Föreställningen att högerradikala partier inte går att stoppa, eftersom ”vanligt folk” antas tycka ungefär som de, har länge varit en seglivad utgångspunkt i politiska sammanhang. I en ledare i Dagens Nyheter den 21 september 2026 vänder sig Isobel Hadley-Kamptz mot den idén. Hon skriver att det betraktats som nära nog en naturlag att dessa partier inte kan hejdas – men att den bilden inte stämmer.

Resonemanget har präglat stora delar av debatten om Sverigedemokraterna. Partiet har under två decennier gått från att vara ett marginalparti till att bli en av riksdagens största. I takt med den utvecklingen har det vuxit fram en berättelse om att partiet har fångat något autentiskt i folkdjupet, något som etablerade partier inte har velat eller vågat se.

”Vanligt folk” har blivit ett centralt begrepp i den berättelsen. Det används ofta som en kontrast till politiska och mediala eliter, och det bär en underförstådd föreställning om att vanliga väljare i grunden håller med högerradikala partier i frågor som invandring, brottslighet och samhällsutveckling.

Hadley-Kamptz ifrågasätter just detta. Om ”vanligt folk” faktiskt tyckte som dessa partier, borde deras framgångar vara enkla att förklara. Men verkligheten är mer komplex. Människor röstar av många olika skäl: missnöje, protest, förtroende eller brist på förtroende, och ibland för att ett parti uppfattas som det enda som tar en fråga på allvar. Att reducera väljare till en enda homogen grupp riskerar att osynliggöra dessa skillnader.

Det finns också en risk att talet om ”vanligt folk” döljer motsättningar mellan olika väljargrupper. Arbetarklass, landsbygd, storstäder, unga och äldre har inte nödvändigtvis samma intressen eller värderingar. Att tala om ett enda folk blir därför en politisk konstruktion, inte en beskrivning av verkligheten.

Att utgå från att befolkningen i grunden delar en högerradikal världsbild får dessutom politiska konsekvenser. Om etablerade partier anpassar sin politik efter en föreställd folkvilja, riskerar de att förstärka bilden av att de radikala partierna har rätt. De kan också bidra till att normalisera en politik som tidigare ansågs ligga utanför det acceptabla. Det handlar inte bara om symbolik, utan om vilka förslag som blir möjliga att genomföra.

Liknande diskussioner förs i flera europeiska länder. Högerradikala och nationalistiska partier har vuxit sig starka i bland annat Frankrike, Italien och Tyskland, och även där har idén om en folklig ryggrad i deras politik varit vanlig. Men valresultat visar att opinioner inte är statiska. Väljare kan röra sig, och partier som en gång verkade oövervinnerliga kan tappa mark. Framgång är inte ett tecken på att dessa partier har historien på sin sida.

I den svenska debatten har frågan fått särskild aktualitet efter valet. Flera partier har brottats med hur de ska förhålla sig till Sverigedemokraterna, både i sakfrågor och i regeringsfrågan. En del har argumenterat för att högerpartierna måste närma sig SD för att vinna väljare, medan andra har varnat för att en sådan strategi normaliserar ett parti med rötter i vit makt-miljön. Den spänningen lär bestå.

Hadley-Kamptz pekar på att idén om ”vanligt folk” inte bara är en analys av väljarna. Den är också ett argument i en politisk strid. Den som kan tala för ”vanligt folk” får en stark position, och den som påstår sig veta vad folket tycker kan använda det för att avfärda invändningar. Mot den bakgrunden blir hennes invändning mer än en språklig detalj. Det handlar om vem som ges rätt att definiera den politiska verkligheten.

Ledaren avslutas med en påminnelse om att politiska mönster inte är desamma som naturlagar. Människor är inte fastlåsta vid en uppsättning åsikter för alltid. Om utgångspunkten att ”vanligt folk” håller med högerradikala partier är fel, öppnar det för en annan syn på både väljare och politik – en där debatt, argument och förtroende fortfarande kan spela roll. Det är en slutsats som utmanar en bekväm berättelse, men som också lämnar mer hopp åt demokratin.