S-ledaren öppnar för minoritetsregering

Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson vill inte i nuläget precisera vilka partier hon skulle vilja samarbeta med i en eventuell regering om de rödgröna partierna vinner höstens riksdagsval. Det framkom i en intervju där hon kommenterade den allt mer komplexa politiska situationen inför valet den 13 september.

Läget är något av en politisk knutgordisk om. Några dagar efter intervjun meddelade Centerpartiet att Andersson är deras ”mest sannolika” statsministerkandidat. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet har också pekat ut henne som sin kandidat, men med villkoret att de själva får plats i regeringen. Samtidigt har Centerpartiet gjort klart att de inte kommer att stödja en regering där Vänsterpartiet ingår, vilket skapar en svår ekvation att lösa.

Andersson själv håller sina kort nära bröstet och vill inte låsa sig vid någon specifik konstellation. Hon säger att om hon får i uppdrag att sondera för att försöka få en majoritet bakom sig, eller åtminstone undvika att ha en majoritet emot sig som statsministerkandidat, kommer hon att vara beredd att samarbeta med partier på olika sätt. Det enda samarbete hon kategoriskt utesluter är med Sverigedemokraterna.

Med drygt hundra dagar kvar till riksdagsvalet visar SCB:s partisympatiundersökning att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle få egen majoritet om val hölls nu. Detta ger de rödgröna ett försteg, men samtidigt väcker det frågan om hur Socialdemokraterna ska lyckas behålla detta försprång ända fram till valdagen.

Andersson beskriver ett ”enormt tryck” inom partiet där många medlemmar är engagerade och vill vara med och knacka dörr i valkampanjen. Hon menar att det inte hjälper den sittande regeringen att den tillsammans med Sverigedemokraterna till stora delar har genomfört vad de lovade väljarna. Hon pekar särskilt på SD-ledaren Jimmie Åkesson som gick till val på att avskaffa den så kallade orättvisa karensen och skulle vara garant för välfärden.

Avskaffad karensdag i sjukförsäkringen är nu ett av Socialdemokraternas viktigaste och dyraste vallöften. I sitt förstamajtal betonade Andersson att hon inte lovar allt till alla, men trots det är listan på S-löften redan omfattande. Förutom avskaffad karensdag ingår höjda barn- och studiebidrag, en småskolereform, indexsäkrade kommunbidrag och ett återställt högkostnadsskydd för läkemedel.

En central fråga är hur dessa löften ska finansieras. Till skillnad från många vänsterpartier i andra länder tror inte Socialdemokraternas ledning att höjda skatter är vägen framåt. De bedömer att det inte går att få in tillräckligt många miljarder på det sättet. Detta står i kontrast till Vänsterpartiet som vill höja skatterna med 60–70 miljarder kronor. När Andersson konfronteras med detta svarar hon kort att det får stå för dem.

På frågan om Socialdemokraterna ser sig som ett vänsterparti svarar Andersson ”mitten-vänster”. Partiet vill visserligen införa en beredskapsskatt och en bankskatt, men den huvudsakliga strategin är att sätta fart på ekonomin genom god tillväxt- och konjunkturpolitik. Tanken är att detta ska stimulera investeringar och byggande samt få hushållen att konsumera mer. Flera av förslagen är enligt Andersson tänkta att se till att vanliga hushåll får lite mer marginaler i sin ekonomi.

Detta har inte hindrat henne från att under våren kritisera den sittande regeringen för att servera valfläsk för lånade pengar, en kritik som opposition brukar rikta mot sittande regeringar i valrörelser.

Om Socialdemokraterna får bilda regering efter valet väntar flera politiskt svåra beslut nästan omedelbart. Regeringen måste då ta ställning till om man ska avskaffa eller förlänga flera tillfälliga skattesänkningar och subventioner: de sänkta bensinskattena, halveringen av priset på månadskort i kollektivtrafiken och den sänkta momsen på mat. Dessa populära åtgärder kommer att kosta stora summor att förlänga, men kan samtidigt vara politiskt känsliga att ta bort.

Andersson betonar att vad en eventuell socialdemokratisk regering skulle göra i dessa frågor beror helt på vilket konjunkturläge som råder vid den tidpunkten. Det är en försiktig strategi som ger handlingsutrymme men som också kan tolkas som en ovilja att låsa sig vid konkreta besked i förväg.