När Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson reagerade på nyheten om att Nya Tider-grundaren Sanna Hill lämnat den högerextrema rörelsen, möttes beskedet inte av glädje utan av misstänksamhet. Händelsen har väckt en bredare diskussion om vänsterns strategiska utmaningar och hur politiska rörelser förhåller sig till dem som byter sida.

Sanna Hills avhopp från extremhögern rapporterades i Dagens Nyheter i början av augusti. Efter nästan två decennier som en ledande gestalt inom den högerextrema rörelsen har hon valt att ta avstånd från den miljö hon själv varit med och byggt upp. Det är en anmärkningsvärd utveckling, särskilt med tanke på hennes tidigare centrala roll i spridningen av Nya Tiders budskap.

Karin Petterssons reaktion i en opinionstext i Aftonbladet illustrerar en tydlig klyfta i hur olika politiska läger hanterar överlöpare. Hon understryker att Sanna Hill inte är någon vanlig person som uttryckt ”lite ogenomtänkta, icke politiskt korrekta åsikter”, utan någon som aktivt bidragit till att sprida hat och människoförakt med omfattande konsekvenser för många människor. Pettersson avslutar med att hon ”faktiskt inte” vill ha Hill i sin politiska närhet som ”syster i kampen för feminism och människors lika värde”, och föreslår i stället att Hill skulle passa bättre i Liberalerna.

Detta avståndstagande har väckt frågor om vänsterns strategiska förmåga att välkomna dem som lämnar högerextrema rörelser. Kritiker menar att vänstern historiskt sett haft svårt att uttrycka glädje och entusiasm, något som kan härledas till en samhällsanalys präglad av allvar och kritik. Även om detta perspektiv kan vara teoretiskt välgrundat, framstår det som ett strategiskt problem i praktisk politik.

Under 2010-talet präglades vänstern av vad många beskriver som en moralistisk och renhetsinriktad hållning. Denna period visade sig inte vara något framgångsrecept, och på senare år har det vuxit fram en självkritik inom rörelsen. Många har erkänt att man ibland marginaliserat sig själv genom överdriven stränghet och oviljan att välkomna dem som inte delat rörelsens principer från början.

Kontrasten till högerns välkomnande attityd är slående. Personer som rört sig från vänsterliberala till högerradikala kretsar har generellt mött ett entusiastiskt och öppet mottagande. Detta välkomnande har bidragit till att bygga energi och momentum inom högerradikala rörelser under senare år, samtidigt som vänstern upplevt ett avstannande.

Pettersson själv inleder sin text med att konstatera att ”alla går åt vänster” just nu, vilket skulle kunna förklara hennes avslappnade hållning i frågan. Om det stämmer att politiska vindar blåser åt vänster, kanske hon känner att rörelsen har råd att vara selektiv. Men det är en bedömning som ifrågasätts av dem som ser en fortsatt högervåg svepa över världen under 2020-talet.

Parallellen till begreppet ”pappafeminist” är talande. Under den feministiska vågens höjdpunkt i mitten av 2010-talet blev detta begrepp populärt för att beskriva män som väcktes till feministisk medvetenhet först när de fick döttrar. Vänstern tyckte sig då ha råd att avvisa och håna dem som vaknade för sent till insikt, som ville ansluta sig till principerna men inte hade delat dem från början.

I dag är den politiska situationen annorlunda. Högervågen som svept över stora delar av världen under 2020-talet har förändrat maktbalansen och gjort strategiska överväganden mer akuta. För opinionsbildare som önskar att denna högervåg ska dra sig tillbaka, blir frågan om hur man förhåller sig till överlöpare från extremhögern central.

Frågan om Sanna Hills framtida politiska hemvist är kanske inte det viktigaste. Ingen kräver att Karin Pettersson ska börja umgås med Hill privat eller ens hylla henne offentligt. Det centrala är snarare vad denna episod säger om större strategiska val och politisk kultur.

Den reflexmässiga impulsen att börja räkna synder, att agera som dystert protestantiska präster, finns kvar i delar av vänsterns politiska DNA. Men det är en impuls som många nu ifrågasätter som en vinnande strategi. I en tid av politisk polarisering och när demokratiska värderingar utmanas från olika håll, kan förmågan att välkomna dem som lämnar extrema positioner vara avgörande för vilken riktning samhället tar.

Skillnaden mellan att bygga murar och att bygga broar kan i förlängningen avgöra vilka rörelser som växer och vilka som stagnerar.