Den svenska ekonomin har stått inför betydande utmaningar under den pågående mandatperioden, med en utdragen lågkonjunktur som lett till stagnerande tillväxt och kraftigt stigande arbetslöshet. Nu pekar regeringen ut en specifik orsak till de ekonomiska problemen: USA:s president Donald Trumps politik har kostat Sverige uppskattningsvis 160 miljarder kronor.

Finansminister Elisabeth Svantesson har vid upprepade tillfällen under de senaste åren antytt att en ekonomisk vändning är nära förestående. Men varje gång har verkligheten tvingat finansdepartementet att revidera ned de optimistiska prognoserna. Den huvudsakliga förklaringen till denna utveckling är den osäkerhet som skapats av den amerikanska administrationen och dess oförutsägbara agerande på den internationella arenan.

När president Trump har hotat med, eller infört, höga tullar har effekterna skakat om hela världsekonomin. Dessutom har den amerikanska och israeliska militära aktionen mot Iran utlöst en energikris med långtgående konsekvenser för många länder runt om i världen. Dessa händelser har sammantaget skapat en miljö av osäkerhet som påverkat investeringsbeslut och ekonomisk aktivitet globalt.

Finansdepartementet har nu genomfört en beräkning för att kvantifiera hur mycket den amerikanska presidentens politik har kostat Sverige. Slutsatsen är att priset hittills uppgår till 160 miljarder kronor. Beräkningsmetoden baseras på hur mycket tillväxtprognoserna har behövt justeras nedåt till följd av USA:s agerande på världsscenen.

När finansministern konfronteras med frågan om hur säkra dessa beräkningar verkligen är, medger hon att det inte är en exakt vetenskap. Samtidigt framhåller hon att siffrorna ger en tydlig indikation på att Trumps politik har reell betydelse för svensk ekonomi. Hon påpekar också att Sverige inte är ensamt om att behöva revidera ned sina tillväxtprognoser, utan att detta är ett mönster som syns i många länder till följd av tullkriget och händelserna i Mellanöstern.

Oppositionen har kontinuerligt kritiserat finansdepartementet för att lämna alltför optimistiska tillväxtprognoser. Elisabeth Svantesson avvisar dock denna kritik genom att betona att prognoserna görs av opolitiska tjänstemän, vilket enligt henne garanterar att bedömningarna inte påverkas av politiska överväganden. Hon beskriver de tjänstemän som ansvarar för prognoserna som mycket professionella och poängterar att de arbetar enligt samma metodik oavsett vilken regering som sitter vid makten.

Frågan om huruvida regeringen använder Trump som en bekväm syndabock för att dölja sina egna misslyckanden med att uppnå överskott i statsfinanserna avfärdas av finansministern. Hon hävdar att hon inte försöker skylla ifrån sig, utan bara konstaterar fakta: att Trumps politik har kommit med ett högt pris för svensk ekonomi. Nu när kostnaderna har realiserats i konkreta siffror beskriver hon situationen som sorglig, både för Sverige och för andra länder som drabbats på liknande sätt.

När finansministern tillfrågas om hur trött hon är på Donald Trump, uttrycker hon sin frustration över oförutsägbarheten i hans politik. Hon understryker att Sverige inte kan stå passivt och acceptera när USA startar ett tullkrig med resten av världen. Elisabeth Svantesson uttrycker besvikelse över att ledaren för ett så inflytelserikt land inte tar större ansvar och tänker igenom konsekvenserna av sin politik för människor världen över.

Den ekonomiska turbulensen understryker hur ömsesidigt beroende den globala ekonomin har blivit, där beslut som fattas i Washington kan få omfattande konsekvenser för små öppna ekonomier som den svenska. Situationen belyser också utmaningen för nationella regeringar att navigera i en allt mer oförutsägbar internationell miljö, där traditionella ekonomiska spelregler och multilaterala överenskommelser verkar betyda allt mindre.