Sverigedemokraterna har genom sin politiska framgång förändrat den svenska politiska retoriken på djupet. Det parti som enligt sina stadgar eftersträvar ”ett försiktigt framåtskridande” och värdekonservatism har lyckats sätta agendan för hur Sverige och svenskhet diskuteras i offentligheten.

På partiets hemsida möts besökare av ett foto på träsmåhus som påminner om 1950-talets Sverige, ett slags Astrid Lindgren-idyll. Över bilden står texten ”Sverige ska bli bra igen”, följt av påståenden om att ”vänsterliberal politik” förstört landet genom gängkriminalitet, utanförskap och stigande levnadskostnader. Partiet presenterar sig som lösningen genom ”seriös migrationspolitik”, ”billigare bränsle”, ”trygghet på riktigt” och ”en riktig välfärd”.

Det intressanta är att mycket av den centrala politiska vokabulären förlorat sin skärpa i svensk politik. Ord som tidigare hade tydliga politiska konnotationer har urvattnats. Socialdemokraterna talar numera om patriotism, medan högerpartier betonar vanliga människors ekonomiska problem. Ordet ”solidarisk”, som en gång var entydigt radikalt och endast användes av socialdemokrater, har förlorat sin ideologiska laddning.

Termen ”vänsterliberal” har blivit central i Sverigedemokraternas retorik. Ordet är inte nytt – redan 1967 använde Per Gahrton det för att beskriva Folkpartiets Ungdomsförbund. Det förblev länge en beteckning för radikala folkpartister, men har nu omvandlats till ett skällsord riktat främst mot Socialdemokraterna. Genom att kalla motståndarpolitiken vänsterliberal snarare än socialdemokratisk eller socialistisk, försöker SD forma debatten på sina egna villkor.

Socialdemokraternas svar på denna retoriska utmaning har varit anmärkningsvärt. Snarare än att bemöta angreppen med egen ideologi har partiet fallit in i samma nationalistiska språkbruk. I sitt tal på nationaldagen nämnde partiledaren Magdalena Andersson ordet ”Sverige” hela 38 gånger. Vid ett tillfälle råkade hon säga ”Sverige först” men tog förskräckt tillbaka formuleringen eftersom ”det lät som Trump”.

Detta speglar en större internationell trend. Nationalism har spridit sig över världen, från Trumps USA till Putins Ryssland. Men dagens nationalism skiljer sig från den historiska varianten. Tidigare betraktade nationalistiska länder sina grannar som fiender – som när Frankrike och Tyskland var dödsfiender inför första världskriget, eller när Sverige och Norges unionsupplösning väckte starka känslor.

Den gamla svenska nationalismen var också delad. Högerpartiet, Moderaternas föregångare, ville hylla ”hjältekonungarna” som Gustav II Adolf, medan Socialdemokraterna föredrog att lyfta fram välfärdssamhället med barnbidrag och pensioner. Denna skillnad visade att även nationalistisk retorik kunde ha olika ideologiskt innehåll.

Dagens högernationalism fungerar annorlunda. De radikala högerkrafterna i olika länder lever i sämja med varandra, från Åkessons Sverige till Trumps USA. Istället för att se grannländer som fiender riktas fiendskapen inåt, mot ”vänsterliberaler” och andra inhemska politiska motståndare.

Överallt i den här rörelsen talas det om ett förlorat paradis. ”Make America great again” var Trumps stridsrop, en känsla snarare än ett konkret politiskt program. I Sverige odlar Sverigedemokraterna en historisk berättelse där välfärdssamhället egentligen är högers skapelse, som socialdemokraterna urholkat. Det enda stödet för denna tes är att högermannen Rudolf Kjellén först använde ordet ”folkhem”, trots att högern historiskt motsatte sig de flesta välfärdsreformer.

Historiskt har nationalism varit en drivkraft bakom stora katastrofer. Första världskriget hade sin grund i reella konflikter, men dessa förvärrades av den militanta nationalism som odlats i de krigförande länderna. Under andra världskriget drevs nationalismen till vanvett i Nazityskland, men florerade också i andra länder inklusive Sverige.

I Norden kunde nationalismen tidigare ta sig absurda uttryck. Personer födda på 1870-talet kunde ännu på ålderns höst mena att Norge borde ha bekrigats för att norrmännen ”förolämpat gamle kung Oskar” genom unionsupplösningen 1905.

Den politiska debatten har därmed blivit oklar. Det är inte längre orden i sig som skiljer partierna åt, utan innebörden bakom dem. Partier anklagar varandra för att bryta mot gemensamt deklarerade mål snarare än att tydligt presentera olika visioner. I denna förvirring har nationalismens gift spridit sig även till partier som tidigare skulle ha värjt sig mot sådan retorik.

Situationen innebär att den politiska diskussionen förskjutits från ideologiska skillnader till en tävling i vem som älskar Sverige mest. Detta sker samtidigt som nationalism växer globalt och visar sina farliga sidor i länder som Ryssland. I en sådan tid, menar kritiker, vore det viktigare än någonsin att vara internationalist och värna gränsöverskridande samarbete framför nationalistisk retorik.