Tomas Ramberg: Buschs stingslighet visar att hon är pressad

I helgen samlas Kristdemokraterna till kommundagar i Jönköping, en sammankomst som äger rum under en tid då partiet alltmer hamnat i skuggan av sina Tidöpartners. Partiledaren Ebba Busch, som vanligtvis åtnjuter stort medialt utrymme, har på senare tid tvingats bevittna hur andra Tidöpartier tar plats i rampljuset medan KD förpassas till periferin.

Redan i höstas uttryckte Busch sin frustration över situationen. I en intervju med Svenska Dagbladet förklarade hon: ”Jag vägrar att underordna mig” och ”Jag tycker inte om att bli tagen för given” efter att ha blivit överkörd av de andra Tidöpartierna i energifrågor. Trots dessa tydliga markeringar tycks Buschs situation inte ha förbättrats.

Sedan dess har KD-ledaren upplevt ytterligare marginalisering. Både Liberalernas Simona Mohamsson och Moderaternas Ulf Kristersson har slutit separata överenskommelser med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, utan att inkludera Kristdemokraterna i samtalen. Dessa bilaterala avtal representerar en markant förändring i maktbalansen inom högerblocket.

Den nya politiska dynamiken inom Tidösamarbetet innebär att varje procentenhet av Sverigedemokraternas väljarstöd nu värderas lika högt som övriga Tidöpartiers. Den särställning som de tre traditionella borgerliga partierna säkrade genom att hålla SD utanför regeringen har i praktiken förhandlats bort. Nu väger nationalistiska positioner lika tungt som borgerliga när framtida ministerposter ska fördelas efter valet.

För Kristdemokraterna, som endast representerar ungefär en tiondel av Tidöblockets väljare, blir konsekvenserna påtagliga. Detta väljarstöd motsvarar inte ens tre statsrådsposter i en framtida regering, vilket begränsar partiets inflytande ytterligare.

Risken är överhängande att Kristdemokraterna återigen reduceras till ett nischparti med fokus enbart på vård och omsorg – precis det begränsade politiska utrymme som Ebba Busch försökt ta sig ur genom att ta rollen som energi- och näringsminister. Hennes ambitiösa strategi att bredda partiets profil riskerar därmed att gå om intet.

Kärnkraften, som varit Buschs stora prestigeprojekt, har dessutom förlorat sin kraft som röstmagnet. I föregående val lyckades Tidöpartierna framgångsrikt lansera kärnenergi som lösningen på väljarnas ekonomiska utmaningar. Efter snart fyra år med Tidösamarbetet står det dock klart att kärnkraften i sig själv riskerar att bli en betydande kostnad för både skattebetalare och elkonsumenter.

Samtidigt framstår den tidigare så framgångsrika retoriken mot höga bränslepriser i ett nytt ljus när den globala energikrisen driver upp priserna på diesel och bensin. Sverigedemokraterna har dessutom skickligt positionerat sig för att ta åt sig äran för regeringens åtgärder mot kostnadsökningarna, vilket ytterligare minskar KD:s möjligheter att visa politiska resultat.

Om opinionsmätningarna fortsätter att peka mot ett potentiellt valnederlag för Tidöpartierna framstår en skarpare profilering av Kristdemokraterna som Ebba Buschs logiska strategi. Hon är välrustad för en sådan omställning – ingen partiledare är lika skicklig på att fånga medialt utrymme genom välformulerade och vassa utspel. Lyckas hon med denna omprioritering kommer det dock ske på bekostnad av de andra Tidöpartierna, eftersom KD:s potentiella väljare inte kommer från den politiska mitten utan från högerkanten.

Det är därför föga förvånande att Buschs besvikelse tar sig uttryck i kritiska kommentarer om att Jimmie Åkesson gör det lätt för sig. Sverigedemokraterna utgör KD:s främsta konkurrent om högerväljarna. Om Busch inte lyckas i denna konkurrens riskerar Kristdemokraterna att reduceras till Tidöblockets politiska dörrmatta, med minimalt inflytande över den politiska agendan.

När Kristdemokraterna nu samlas i Jönköping står partiet inför avgörande strategiska vägval som kan komma att definiera dess framtid i svensk politik. Frågan är om Ebba Busch förmår återta initiativet eller om marginalisering väntar.