Regeringskrav orsakar strid inom vänstern

En enda mening i Vänsterpartiets valplattform har skapat intensiv debatt både inom och utanför partiet inför kongressen i Örebro. Den kontroversiella formuleringen lyder: ”Det betyder att vi inte kommer att stödja eller släppa fram en regering som vi inte ingår i.”

Vad som vid första anblick kan tyckas vara en självklar politisk ståndpunkt – att vilja sitta i regeringen – har utvecklats till en strategisk konflikt som hotar att överskugga partiets politiska budskap under valrörelsen.

Formuleringen är inte bara en utspel utan en tydlig markering med reella konsekvenser. Inom Vänsterpartiet tar man kongressbeslut på stort allvar, och ett sådant beslut skulle effektivt binda partiledningens händer i eventuella regeringsförhandlingar efter valet. Detta skulle i praktiken innebära att partiet måste fälla en regering ledd av Magdalena Andersson om Socialdemokraterna vägrar att inkludera Vänsterpartiet.

Partiledningen under Nooshi Dadgostar har medvetet bett om detta bindande beslut. Tanken är att använda hotet om extraval som ett påtryckningsmedel i förhandlingar med Socialdemokraterna – ett sätt att visa att man inte kan backa från kravet på ministerposter.

Men strategin har kommit att bli problematisk för partiet. Kritiker från högerblocket använder formuleringen som bevis för att en vänsterregering skulle innebära politisk instabilitet. Samtidigt har vänsterdebattörer varnat för att denna hårda linje kan skada vänsterblockets chanser i valet. Om vänstern ändå skulle vinna, riskerar kravet att framtvinga ett extraval som i sin tur skulle kunna gynna högern.

Konflikten har skapat spänningar på vänsterkanten. Nästan dagligen utbryter offentliga gräl mellan framträdande vänsterpartister och socialdemokrater om regeringsfrågan. Socialdemokraternas ledning bidrar till spänningarna genom att antyda att Andersson potentiellt hellre skulle samarbeta med Ebba Busch än med Dadgostar om inte den senare tonar ner sina krav.

Dessa kontroverser har kommit att överskugga Vänsterpartiets politiska budskap. Dadgostars upprepade krav på Andersson att ”samla sitt lag” och uppmaningar till Centerpartiet om samarbete har tagit fokus från de faktiska politiska förslag som partiet vill driva.

Traditionellt har Vänsterpartiet gynnats när Socialdemokraterna orienterat sig högerut. Då har V kunnat attrahera väljare som är oroliga för att Andersson kompromissar bort sin politik i samarbete med centerorienterade partier. Detta har historiskt varit en framgångsrik strategi för partiet. Men den nuvarande konflikten om regeringsdeltagande riskerar istället att driva vänsterväljare till Andersson.

Det ovanliga i situationen är inte att ett parti vill förhandla hårt efter ett val – det vill alla partier. Det speciella är att Vänsterpartiet driver denna förhandling långt innan valet och redan nu fastställer vad resultatet måste bli. Medan detta signalerar en bestämd hållning i regeringsfrågan, antyder det samtidigt att partiet kan vara mer kompromissvilligt på andra politikområden.

Detta har väckt oro hos vissa vänsterpartister som fruktar att partiledningen kan komma att offra viktiga ideologiska ståndpunkter i utbyte mot ministerposter. De är rädda för att partiet skulle kunna bli gisslan i en regering som driver politik som går emot partiets värderingar.

Att partiet är oenigt om den hårda formuleringen har fått stor uppmärksamhet och redan detta försvagar formuleringens effekt. Därför handlar frågan nu inte om huruvida Dadgostar vinner omröstningen på kongressen – vilket hon sannolikt kommer att göra – utan med vilken marginal. Hon behöver en övertygande seger för att formuleringen ska ha avsedd effekt. En splittrad kongress skulle signalera till politiska motståndare att Dadgostar, trots allt, kan tvingas till eftergifter i eventuella förhandlingar efter valet.