Tomas Ramberg: Ett avgörande bakslag för Tidöpartierna

Den svenska migrationspolitiken har under våren 2025 genomgått en dramatisk omsvängning som få kunde förutse. För bara några månader sedan var det nästan otänkbart att migrationsminister Johan Forssell från Moderaterna skulle framställa sig själv som den som ger unga människor med utvisningsbeslut en ny chans. Nu har exakt det skett, vilket markerar ett tydligt bakslag för den restriktiva linje som regeringspartierna så bestämt proklamerade när de tillträdde.

Det som beskrivs som en ”vindkantring” i den svenska invandringsdebatten kommer efter en period där Tidöpartierna – de partier som samarbetar genom det så kallade Tidöavtalet – inledde mandatperioden med att utlova ett ”paradigmskifte” i invandringspolitiken. Den långa listan av migrationspolitiska åtstramningar var, tillsammans med kriminalpolitiken, huvudinnehållet i Tidöavtalet som slöts när regeringen bildades.

Åtstramningarna var inte enbart eftergifter till Sverigedemokraterna, utan speglade också den tidsanda som förde högerpartierna till makten. Sedan 2015, när den humanitära flyktingvågen möttes av ett växande motstånd mot flyktingmottagning, har partierna vant sig vid att få applåder för förslag som försvårar för människor som tagit sig till Sverige. I denna politiska vind har högern haft en konkurrensfördel som de nogsamt vårdat.

Att hålla invandringsfrågan levande var ända fram till nyligen en central strategi för att bekämpa oppositionspartierna inför höstens val. Men nu har spelplanen förändrats fundamentalt.

Även om en betydande del av väljarkåren fortfarande uppskattar en restriktiv invandringspolitik, har frågan tappat sin dragningskraft bland de avgörande väljargrupper i mitten som brukar avgöra svenska val. Dessa vacklande mittenväljare har fått syn på individerna bakom systemskiftet, vilket skapat en opinionsförskjutning.

Reaktionen hos väljarna beror inte på så kallade ”snyftreportage” från medier, som vissa hävdat, utan snarare på att anhöriga, grannar och arbetskamrater har reagerat och upprörts över vad de sett i sin närhet. De stora medierna var faktiskt sena med att uppmärksamma det förändrade stämningsläget, som först blev tydligt i våras.

En intressant iakttagelse är att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har argumenterat för att stoppa tonårsutvisningarna, vilket förvånat många observatörer. Men detta visar snarare att Åkesson snabbare än andra till höger har uppfattat faran i utvecklingen. Det finns en märklig ironi i att just den hårda invandringspolitiken – ett av Sverigedemokraternas kärnområden – kan bli det som hindrar Åkesson från att nå regeringsmakten.

Sverigedemokraterna erkänner öppet att högerpartierna gör en reträtt i migrationsfrågan. Migrationsminister Johan Forssell presenterar dock situationen annorlunda. Enligt honom har han sett problemet länge och är stolt över att vara den som löser det. Han framställer sig som pådrivande för de lättnader som nu införs, snarare än som någon som backar från tidigare ståndpunkter.

Att en minister i en Tidöregering är stolt över att riva upp och stoppa utvisningar utgör det tydligaste uttrycket hittills för det förändrade politiska klimatet. Det representerar ett betydande bakslag för regeringen i vad som varit deras främsta profilfråga.

Utvecklingen visar hur snabbt den politiska opinionen kan förändras när väljarna konfronteras med de konkreta konsekvenserna av politiska beslut. Det som för ett år sedan sågs som en vinnande strategi har nu visat sig vara politiskt riskabelt, särskilt när individernas berättelser når ut till den bredare allmänheten genom personliga kontakter snarare än genom medierapportering.

För Tidöpartierna innebär denna omsvängning en utmaning i att balansera sitt ursprungliga löfte om en hårdare migrationspolitik mot behovet av att anpassa sig till förändrade väljarpreferenser. Hur de hanterar denna balansgång kommer sannolikt att påverka deras chanser i det kommande höstvalet.