Den svenska politiska scenen har skärpts inför höstens val, och i den senaste partiledardebbatten i riksdagen kunde en tydlig strategisk förskjutning skönjas från regeringspartiernas sida. I stället för att framhålla sina egna resultat valde Tidöpartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – att koncentrera sin eldkraft mot Vänsterpartiet i en samordnad attack.

Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare, anklagade Vänsterpartiet för ”terrorromantik”, medan statsminister Ulf Kristersson varnade för en kommande skattechock från vad han betecknade som ”Sveriges mest vänstervridna regeringsalternativ någonsin”. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch bidrog till offensiven genom att anklaga Vänsterpartiet för ”burkakrati”, vilket syftar på kritik kring partiets syn på religiösa symboler och integration.

Den här strategiska omorienteringen mot att agera opposition mot oppositionen kommer inte ur tomma intet. Opinionsläget ser dystert ut för regeringspartierna, och allt tyder på att Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson kan vara tillbaka som statsminister om några månader efter höstens val. Men förklaringen går djupare än bara opinionssiffror – regeringens egna framgångar verkar inte imponera på väljarkåren i den utsträckning som förväntats.

För regeringen och Sverigedemokraterna utgör det närmast en gåta att det höga tempo som uppvisats inom migrations- och kriminalpolitiken inte ger starkare genklang bland väljarna. Regeringen har arbetat av praktiskt taget varje punkt på Tidöavtalets omfattande lista, men folket strömmar inte till för att stödja regeringen trots detta. Ulf Kristerssons envisa och ihärdiga försök att framhålla den kraft och beslutsamhet med vilken högerns politiska agenda har förverkligats har inte ökat regeringsunderlagets stöd med en enda promille. Tvärtom har regeringspartierna tappat mark i opinionen.

Med bara en kort sommar kvar till valdagen måste partierna arbeta med de förutsättningar som finns. Tidöpartiernas förhoppningar vilar nu tungt på att kunna framställa Vänsterpartiet som tillräckligt osmakligt för att få mittenväljare att tänka om. När Kristersson, Åkesson och Busch riktar sina attacker mot Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar talar de egentligen till de liberala väljare som överväger att rösta på Centerpartiet eller Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna har under den gångna mandatperioden fått utstå omfattande kritik för sin strategi. Magdalena Andersson har, med viss rätt, anklagats för att undvika konflikter i tunga frågor som kriminalpolitik, migrationspolitik och energipolitik. Kritiker har pekat på att hon inte reagerat tillräckligt kraftfullt på orättfärdiga utvisningar, att hon har ”hukat” och gjort sig suddig i ideologiska frågor, samt antytt att hon skulle kunna tänka sig att regera med högerpartier som Kristdemokraterna.

Trots all kritik har Anderssons strategi hittills visat sig framgångsrik. Att positionera sig som en svårfångad tvål någonstans i den politiska mitten med allmänna löften om ett bättre ledarskap har fungerat bättre än många belackare förutspått. Besvikna socialdemokratiska väljare har – precis som partiledningen räknat med – rört sig mot Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Detta kan Andersson leva med, eftersom det är där hon har sitt framtida regeringsunderlag. Samtidigt har hon lyckats undvika tydliga svar på vilka partier och vilken politik som kommer att gälla om hon får bilda regering efter valet.

En annan framgång för Andersson har varit att styra debatten mot frågor där hon står stark. Genom att fokusera på ekonomi, arbetslöshet, budgetunderskott och låginkomsttagares villkor har hon kunnat navigera bort från det kulturkrig där Socialdemokraterna ibland framstått som vilse i samtiden.

Att Kristerssonregeringen har bekräftat Socialdemokraternas strategi genom att svetsa sig allt tätare samman med Sverigedemokraterna har bidragit till den socialdemokratiska bilden av att det nu finns ett samlande alternativ mot ett polariserande. Detta narrativ har visat sig effektivt i att tilltala väljare som söker stabilitet och mitten.

Men onsdagens debatt visade också tydligt att tiden fram till valet kommer att användas till systematiska ansträngningar från regeringspartiernas sida att plocka isär oppositionens politik och måla upp Anderssons alternativ i mörkast tänkbara färger. Det kanske inte blir en positiv valkampanj, men det är troligen den enda strategi som regeringssidan har att tillgå. Tidöpartiernas hopp står nu till att Vänsterpartiet ska skrämma bort tillräckligt många mittenväljare för att vända opinionsläget.