Tomas Ramberg: Kristerssons nya post blev en politisk fars

Regeringens säkerhetsrådgivare har återigen hamnat i blåsväder efter att det framkommit att Niclas Kvarnström, den tredje personen på posten på mindre än tre år, tappat bort sin anteckningsbok under ett känsligt Natomöte. Händelsen markerar ytterligare ett bakslag för statsminister Ulf Kristersson, vars ambition med att inrätta tjänsten var att visa att hans regering tar den nationella säkerheten på största allvar.

När statsministern tillsatte posten som nationell säkerhetsrådgivare var avsikten tydlig – att markera en tydlig skiljelinje mot de tidigare socialdemokratiska regeringarna när det gällde hanteringen av nationell säkerhet. Det nya världsläget krävde nya grepp, och enligt den officiella motiveringen skulle Sveriges krishantering organiseras på ett sätt som speglade dagens komplexa hotbild och risker.

Den första personen att tillsättas var moderaten Henrik Landerholm, en nära vän till Ulf Kristersson. Landerholm byggde upp organisationen med ett 70-tal anställda. Men bara några månader senare kom de första problemen. Landerholm glömde ett antal sekretessbelagda handlingar, varav en uppgavs vara säkerhetskänslig, på en kursgård norr om Stockholm.

Avslöjandet från Dagens Nyheter fick stor uppmärksamhet och ledde till skarp kritik mot Landerholm. Statsministern instämde delvis i kritiken men försäkrade samtidigt att han hade fortsatt förtroende för sin säkerhetsrådgivare. Denna försvarslinje höll dock inte länge. När åklagare inledde en förundersökning mot Landerholm tvingades Kristersson att entlediga honom från uppdraget.

Regeringschefen hoppades därmed ha lagt den akuta krisen bakom sig, men det skulle snabbt visa sig vara en felaktig bedömning. Landerholms efterträdare fick bara tolv timmar på posten innan också han tvingades lämna, efter att DN ställt frågor om en bild av känslig karaktär som han varit involverad i.

Kristerssons snabba hantering av den andra utnämningen väckte diskussion om överdriven försiktighet och politisk moralism. Det hastiga agerandet bedöms ha varit mer politiskt motiverat än grundat i säkerhetsbedömningar. Regeringen kunde inte tillåta fortsatta stormar kring en roll som var särskilt ömtålig eftersom den var statsministerns personliga projekt. Att Henrik Landerholm senare friades i tingsrätten, en dom som överklagats, gav föga tröst i den politiska situationen.

Den höga personalomsättningen på posten är i sig problematisk. Att på mindre än tre år behöva tillsätta tre olika personer på en sådan central position signalerar allt annat än stabilitet och trygghet. Att nu den tredje säkerhetsrådgivaren, Niclas Kvarnström, också visar sig ha tappat bort känsligt material – denna gång en bok med anteckningar från ett Natomöte – förvärrar situationen ytterligare för regeringen, oavsett hur känsligt innehållet i anteckningarna bedöms vara.

Nyheten om den senaste incidenten väcker sannolikt mer munterhet än oro hos allmänheten. Med andra ord har statsministern drabbats av motsatsen till det som var avsikten med att inrätta tjänsten. Istället för att signalera tyngd och allvar har händelseutvecklingen gjort situationen till något som liknar en fars.

Socialdemokraterna har utnyttjat situationen både i den offentliga debatten och i riksdagens konstitutionsutskott, där de anklagat statsministern för medveten mörkläggning av händelserna kring säkerhetsrådgivarna.

Oavsett hur situationen med Kvarnströms borttappade skrivbok utvecklas kan hans tid på posten vara begränsad av andra skäl. Om Magdalena Andersson blir statsminister efter nästa val planerar Socialdemokraterna att helt avskaffa tjänsten som nationell säkerhetsrådgivare. Istället ska en socialdemokratisk politiker utses till statssekreterare direkt under statsministern, med ansvar för bland annat de uppgifter som säkerhetsrådgivaren hanterat. Enligt uppgifter är Paula Carvalho, som i dag är internationell sekreterare för Socialdemokraterna, en het kandidat för rollen.

Det som började som ett försök att markera regeringens starka fokus på nationell säkerhet har utvecklats till en återkommande källa till huvudvärk för statsministern. Serien av skandaler kring säkerhetsrådgivarna har skapat ett förtroendeproblem som kommer att vara svårt att reparera, oavsett vem som nästa gång får ansvaret för Sveriges säkerhetsfrågor på högsta nivå. En sak är säker – framtida innehavare av rollen kommer att granskas extra noga när det gäller hur de hanterar sina handlingar.