Tomas Ramberg: Liberalerna har önskeglasögonen på

Sverigelöftet: Liberalernas nya strategi väcker debatt

I en turbulent vecka har Liberalernas partiledare Simona Mohamsson stått i centrum för politisk uppmärksamhet efter offentliggörandet av ”Sverigelöftet” – en överenskommelse mellan henne och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson som banar väg för en möjlig gemensam regeringsbildning efter nästa val.

Mohamsson har konfronterats med sina tidigare kritiska uttalanden om SD, och svarat med inövade formuleringar där överenskommelsen beskrivs som lösningen på de ideologiska skillnaderna mellan partierna. Intressant nog beskriver partiledarna dokumentet på markant olika sätt: Mohamsson kallar det ”ett liberalt manifest” medan Åkesson hävdar att det mestadels innehåller punkter Sverigedemokraterna redan stödjer inom Tidösamarbetet.

Denna tolkningsskillnad är sannolikt avsiktlig. Båda partiledarna vill framställa uppgörelsen som en seger inför sina respektive partiorganisationer och väljare. Kritiker menar dock att dokumentets faktiska innehåll är mindre relevant än dess symboliska värde.

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch har öppet kritiserat överenskommelsen och påpekat att den ”inte är vatten värd” eftersom den inte formellt binder partierna vid något konkret. Den verkliga maktförhandlingen kommer att ske först efter ett eventuellt valnederlag för nuvarande regering.

Överenskommelsens strategiska funktion är tydlig: Åkesson får acceptans som potentiell regeringspartner, medan Mohamsson undanröjer ett hinder för att locka till sig moderata stödröster. Försvarare av Liberalernas nya position menar att partiet nu kan fokusera på sakpolitik istället för regeringsfrågan.

Ett grundläggande problem för Liberalerna är dock att partiets politiska identitet blivit alltmer diffus för väljarna. Efter flera års kompromisser inom Tidösamarbetet har den liberala särarten gradvis suddats ut, vilket försvårar partiets kommunikation med sina kärnväljare.

Språkbruket spelar en avgörande roll i denna politiska ompositionering. Både Mohamsson och hennes företrädare Johan Pehrson har envetet beskrivit Tidöregeringen som ”en liberal, borgerlig regering” för att motivera samarbetet med Sverigedemokraterna. Därför väcker det uppmärksamhet när Mohamsson nu i en intervju med Dagens Nyheter kallar en eventuell framtida koalition för ”en blågul regering” – en formulering som ligger närmare Sverigedemokraternas egen retorik.

Innan förra valet argumenterade flera liberala debattörer för att ett samarbete med SD skulle normalisera partiet och göra det mer moderat. Teorin var att Sverigedemokraternas radikalitet berodde på frånvaro av maktansvar, och att inflytande skulle dämpa deras mest kontroversiella positioner.

Efter fyra år av Tidösamarbetet är resultatet knappast vad Liberalerna hoppats på. Medan SD fortsätter att visa styrka i opinionsundersökningar kämpar Liberalerna för sin parlamentariska överlevnad. Strategin att ”tämja” Sverigedemokraterna genom samarbete har inte gett Liberalerna de politiska vinster partiet förväntade sig.

”Sverigelöftet” representerar därmed ett kritiskt vägval för Liberalernas politiska framtid. Genom att öppna för regeringssamarbete med SD har Mohamsson tagit ytterligare ett steg bort från partiets tidigare hållning, där man uteslöt samarbete med Sverigedemokraterna på ideologiska grunder.

Inför kommande val återstår att se om denna strategi kan stärka Liberalernas position inom högerblocket eller om den istället fördjupar partiets identitetskris. Det politiska landskapet har förändrats dramatiskt på bara några år, och formuleringen ”blågul regering” illustrerar hur snabbt förskjutningen av det politiska samtalet i Sverige har skett.