Regeringssonderingarna har knappt hunnit börja innan de stannat av. Partierna som ska försöka bilda regering har återupprepat sina vallöften, och löftena är oförenliga. Frågan är inte längre om någon blir tvungen att svika ett löfte, utan vem som gör det – och hur den debatten ska kunna överlevas politiskt. Redan nu pekar mycket på att det ytterst handlar om Vänsterpartiet och Centerpartiet.
Bakgrunden är den blockerade mandatfördelningen i riksdagen. Inget av de traditionella blocken har egen majoritet, och de partier som skulle kunna bilda regering är beroende av stöd från partier vid sidan av de ordinarie blocken. Vänsterpartiet har profilerat sig som ett parti som inte accepterar borgerlig politik. Centerpartiet har å sin sida gjort klart att man inte vill se en regering som är beroende av V. Det gör att varje regeringsunderlag måste byggas på en kompromiss som någon av dem har lovat att inte ingå.
Vänsterpartiet har gått till val på att kräva inflytande. För partiet handlar det inte bara om att stödja en socialdemokratisk regering, utan om att kunna påverka budget och sakpolitik i vänsterriktning. Centerpartiet har i stället ställt sig bakom marknadsliberala reformer och en politik som man anser vara bäst för näringsliv och tillväxt. För C-ledningen har en av de viktigaste frågorna varit att hålla V utanför regeringssamarbetet. När dessa två positioner kolliderar uppstår en låsning som varken talmannen eller statsministerkandidaterna kan förhandla bort.
Historien ger partierna anledning att vara försiktiga. Det tydligaste exemplet är Januariavtalet, där Centerpartiet och Liberalerna valde att stödja en socialdemokratisk regering tillsammans med Miljöpartiet. Uppgörelsen gav C reellt inflytande över skatte- och näringspolitiken, men Vänsterpartiet ställdes utanför. Resultatet blev en lång och hård svekdebatt. C anklagades av borgerliga väljare för att ha räddat en socialdemokratisk regering kvar vid makten. V kunde i sin tur attackera Socialdemokraterna för att de offrade vänsterpolitiken för att få stöd från liberala partier.
Den debatten har satt djupa spår. Sedan dess har både V och C lagt stor vikt vid att framstå som principfasta. Att nu gå med på en lösning som liknar den tidigare uppgörelsen skulle riskera att utlösa en ny intern kris. För V-ledningen handlar det om att inte tappa förtroendet hos väljare som vill se ett tydligt vänsteralternativ. För C-ledningen handlar det om att inte framstå som ett parti som säger en sak i valrörelsen och gör en annan i förhandlingsrummet.
Samtidigt finns inget gratis alternativ. Om ingen av ledningarna ger sig kan samtalen fortsätta i veckor. Statsministern utses av riksdagen, och en regering får sitta så länge den inte har en majoritet emot sig. Det gör att även en minoritetsregering är möjlig, men den måste ändå bygga på att tillräckligt många partier avstår från att fälla den. Om V och C inte kan enas om förutsättningarna riskerar processen att hamna i ett nytt politiskt dödläge.
Konsekvenserna av en utdragen regeringsbildning märks också utanför partilokalerna. Politisk osäkerhet brukar skapa oro i ekonomin. Företag och investerare vill veta vilka spelregler som gäller inom skatter, energi, bostadsmarknad och arbetsrätt. I förlängningen påverkas även kronan och förtroendet för den svenska statsbudgeten. En regering med svagt parlamentariskt underlag får dessutom svårare att driva igenom långsiktiga reformer.
Vad som händer härnäst är därför lika mycket en fråga om maktteknik som om politik. Båda partiledningarna måste beräkna hur en svekdebatt skulle slå i opinionsmätningarna. Den som backar förlorar ansiktet, men den som vägrar backa kan tvingas ta ansvar för att förhandlingarna bryter samman. I ett sådant läge handlar det om att välja det svek som går att försvara – och i förlängningen bli det parti som väljarna straffar minst.
Regeringen som till slut växer fram kommer att vara ett resultat av vad V och C har lättast att leva med. Frågan är inte om något av partierna kommer att svika ett vallöfte, utan vilket parti som förlorar minst på att göra det. Den analysen lär pågå ända in i slutet, oavsett hur många kompromissförslag som läggs på bordet.
