I Orazio Carciottos italienska matbutik vid Arthur Avenue i Bronx hänger ostar, salamikorvar och torkad prosciutto i snören från taket. Ovanför dörren till köket, där mozzarellaost tillverkas i stora kar, finns ett foto med speciell betydelse. Det visar Italiens guldlag från VM 2006, det som vann finalen mot Frankrike efter att Zinedine Zidane skallat Marco Materazzi i bröstet och fått rött kort. Ett lag med legendariska spelare som Buffon, Cannavaro, Pirlo och Totti.

”Jag minns det som i går”, säger Orazio Carciotto och minns hur folk firade hela natten längs avenyn, med tutande bilar och italienska flaggor överallt. Den segern representerar en guldålder för italiensk fotboll som idag känns avlägsen, särskilt efter att Italien missat tre VM-slutspel i rad.

Arthur Avenue i stadsdelen Bronx utgör hjärtat av New Yorks italienska samhälle. Dessa kvarter, som går under namnet Little Italy, representerar en mer genuin version av den turisttäta enklaven med samma namn på Manhattan. Här har nästan alla butiker, kaféer och restauranger italienska namn, och folk talar den sortens New York-dialekt som förknippas med gamla maffiafilmer. Det är mycket ”fugheddaboudit” och italienska glosor insprängda i engelskan.

Precis som många andra etniska enklaver i New York är de italienska kvarteren i Bronx en ö av fotbollsintresse i ett hav av basket-, baseball- och amerikansk fotbollsfixering. På barer i området visas matcherna från italienska Serie A regelbundet, och fotbollen utgör en viktig länk till ursprungslandet för många italiensk-amerikaner.

I området finns en särskild kärlek till ACF Fiorentina, vilket har att göra med Rocco Commisso, en italienfödd miljardär som växte upp just på Arthur Avenue. 2019 köpte Commisso laget från Florens och tog hit alla spelare för att visa upp dem på Mario’s Restaurant på andra sidan avenyn. Hela stadsdelen kläddes i lila, och Fiorentinas popularitet består även efter miljardärens död i januari i år. Commissos engagemang för både sitt gamla kvarter och italiensk fotboll gjorde honom till en viktig figur i området.

Men Orazio Carciotto håller på Juventus, vilket framgår tydligt av Turinklubbens svartvita märke på väggen bakom grytorna med mozzarella. ”Om du skär mig i armen kommer blodet inte att vara rött, utan svart och vitt”, säger han med eftertryck. Hans passion för klubben är djupt rotad och har följt honom sedan han kom till USA från Sicilien som 27-åring.

Den ödesdigra playoffmatchen i mars, där Italien förlorade mot Bosnien och missade ännu ett VM-slutspel, smärtar fortfarande. Orazio Carciotto kallar det en katastrof och har sina egna teorier om varför Italien har hamnat i denna kris. ”Det är ett systemfel i Serie A, ligan håller inte samma klass som förr. Vi satsar inte så mycket på egna talanger utan köper spelare utifrån. Då går det så här”, säger han. Med all respekt för Bosnien, menar han att ett litet land inte borde kunna slå Italien.

Italiens frånvaro från VM-slutspelet 2026 är särskilt smärtsam eftersom turneringen delvis äger rum i USA, där så många italiensk-amerikaner bor. Orazio hade sett fram emot ett VM med Italien i hemlandet. I Bronx skulle det ha blivit som en återträff med släkten, en tre, fyra veckor lång festival. Dessutom skulle det ha varit bra för affärerna, eftersom alla vill köpa italiensk mat när de ser landslagets matcher.

Nu när Italien inte är med i VM blir entusiasmen betydligt mindre. ”Det blir väl USA”, säger Orazio utan någon synbar glöd i rösten. Han älskar sitt nya hemland och har levt sin egen amerikanska dröm här efter att ha kommit från Sicilien. Men han är tveksam till USA:s chanser i turneringen. ”Ska jag vara riktigt ärlig så tror jag inte USA har den rätta kapaciteten, inte den rätta kulturen för att gå långt i VM”, säger han.

För italiensk-amerikanska samhällen som det vid Arthur Avenue representerar fotbollen mer än bara en sport. Det är en kulturell brygga till ursprungslandet, en identitetsmarkör och en samlingspunkt för gemenskapen. När Italien missar VM försvinner också en viktig möjlighet för dessa samhällen att fira sitt arv och sin kultur på bred front.

Orazio Carciotto är 67 år gammal och kommer snart att överlåta affären till sin son, som ska föra vidare allt, inklusive passionen för Juventus och det italienska landslaget. Det är en passion som har följt italienska invandrare över Atlanten och levt vidare i generationer, även när själva landslaget inte lever upp till de höga förväntningarna från glansdagarna 2006.

Samtidigt som han bjuder på en bit av den nytillverkade, färska mozzarellan, reflekterar han över hur fotbollen och maten tillsammans utgör kärnan i den italiensk-amerikanska identiteten. I dessa kvarter i Bronx fortsätter traditionen, även när besvikelsen över landslagets misslyckanden är stor.