Johan Croneman: Har inte brytt mig om sporten sedan 1989 – nu är den stekhet

Den svenska damvolleybollen upplever just nu ett historiskt ögonblick. Lagets framfart i Europamästerskapet har väckt en nationell feber, och i Göteborg med Scandinavium i centrum har stämningen varit stekhet. Sveriges vändning mot Kroatien under veckan beskrivs som en match som kan komma att definiera svensk damvolleyboll under flera år framöver. På måndag väntar fortsatt spel mot Tjeckien.

Sverige har tagit sig till åttondelsfinal efter ett starkt gruppspel. Laget leds av den italienske förbundskaptenen Lorenzo Micelli, som med stenhård disciplin och tydliga riktlinjer lotsat spelarna genom turneringen. Hans ledarstil har gett resultat, och det svenska laget framstår som komplett snarare än beroende av en enskild spelare.

Den största stjärnan är ändå Isabelle Haak. Hon räknas som en av världens bästa volleybollspelare och tillhör den italienska storklubben Imoco Volley Conegliano. Med en förmodad årslön på över tio miljoner kronor är hon en av Sveriges bäst betalda kvinnliga idrottare – trots att hon är relativt okänd för den breda svenska publiken. Hennes syster Anna Haak är också en viktig del av laget. SVT har sänt flera inslag om systrarna, även om deras playtjänst fått kritik för att vara svårnavigerad.

För svensk volleyboll handlar det om mer än ett enskilt mästerskap. Framgångarna i dam-EM kan ge sporten en rejäl skjuts i Sverige, både när det gäller ungdomsrekrytering och kommersiellt intresse. Att SVT direktsänder de återstående matcherna innebär en exponering som svensk volleyboll sällan fått. Känslan av att ingenting är omöjligt just nu har spridit sig längre än till de inbitna fansen.

Historiskt sett finns det paralleller att dra. 1989 tog Sveriges herrlandslag i volleyboll sensationellt till EM-final efter att ha slagit ut Sovjet i semifinalen med 3–2 i set. Sovjet hade då vunnit samtliga EM-guld sedan 1963. Det svenska laget med förbundskaptenen Anders Kristiansson och spelare som Bengt Gustafsson, Jan Hedengård och Håkan Björne skrev in sig i idrottshistorien. Bragdmedaljen uteblev dock – samma år mosade svenska pingisherrar Kina i VM-finalen med 5–0. Många menar att de båda lagen borde ha delat på priset.

Medan volleybollen nu upplever ett uppsving är läget annorlunda i svensk fotboll. Kvalet till de europeiska cuperna har gått in i slutfasen, och Mjällby var länge Sveriges enda hopp. Efter förluster i båda Europa League-kvalmatcherna mot Salzburg återstår nu Conference League som tröst. Det är ett magert facit för ett fotbollsland med stora ambitioner.

Jämförelsen med de nordiska grannländerna är nedslående. Norge har två lag klara för Champions Leagues finalspel: Bodø/Glimt och Viking Stavanger. Dessutom har Lillestrøm kvalificerat sig för Europa League och Brann för Conference League. Totalt fyra norska lag i europeiskt cupspel. Danmark har också fyra lag klara för Conference League: AGF Århus, Köpenhamn, Nordsjælland och Midtjylland. Finland har en representant i KuPS från Kuopio.

Svensk fotboll kan med rätta vara stolt över allsvenskans publiksiffror, engagemang och intresse. Men internationellt sett är klubbarna på efterkälken – och gapet tycks växa. Efter VM i somras talades det om en nödvändig ombyggnadsperiod, där akademier och spelarutbildning skulle ses över. Kritiker menar att den nödvändiga självkritiken inom exempelvis Fotbollförbundet lyst med sin frånvaro. Frågan många ställer sig är vem som ska ta tag i utvecklingsarbetet och se till att svensk fotboll inte hamnar ännu längre efter de nordiska grannarna.