Gianni Infantino – karriäristen som talar sju språk och struntar i spelregler

Gianni Infantino växte upp i arbetarklassen i den schweiziska staden Brig, nära den italienska gränsen. Som son till italienska invandrare som båda arbetade vid järnvägen upplevde han tidigt främlingsfientlighet. Men den unge Infantino visade höga ambitioner och hans flerspråkiga bakgrund – han behärskar numera sju språk inklusive arabiska – skulle senare bli ett av hans kännetecken när han blev ett välkänt ansikte vid Uefas lottningar.

Efter universitetsstudier fick Infantino 2000 arbete på Uefa, där han snabbt klättrade i graderna. Lars-Christer Olsson, som var Uefas vd mellan 2003 och 2007, beskriver honom som en tjänsteman som arbetade hårdare än de flesta. Det var en egenskap som ledde till att Olsson 2004 utnämnde Infantino till chef för Uefas juridiska avdelning.

Men hårt arbete gick hand i hand med politiskt taktiserande. När Michel Platini 2007 utmanade Lennart Johansson om ordförandeposten i Uefa fick Olsson signaler om att Infantino arbetat bakom kulisserna för Platini, trots att han fortfarande var anställd under den sittande ledningen. Platini vann omröstningen med 27–23, och Infantino blev senare hans generalsekreterare.

”Det var först senare som jag insåg att Infantino gått bakom ryggen på oss och under tiden som anställd jobbat för Platini. Han gick inte att lita på”, säger Olsson när han ser tillbaka på händelserna för 20 år sedan.

## Från Uefa till Fifa

Infantinos väg till fotbollens absoluta topp öppnades oväntat 2015. Michel Platini hade planerat att ta över efter den korruptionsanklagade Sepp Blatter som Fifas ordförande, men både Platini och Blatter stängdes av i åtta år av Fifas etiska kommitté. Även om de senare frikändes av schweizisk domstol, kom avstängningen att förändra fotbollspolitikens landskap.

I februari 2016 valdes Infantino till Fifas ordförande redan i andra röstomgången. I sitt tacktal lovade han att återupprätta det skandalskakade fotbollsförbundets anseende och sade att världen i framtiden skulle applådera Fifa. Applåderna har dock varit få.

Samtidigt med valet av Infantino antog Fifa en ny organisation som skulle motverka den korruption som lett fram till mutskandalen 2015. Men redan tidigt visade sig att den nye ordföranden hade en annan agenda än den officiella.

## Närmandet till makthavare

Ett tydligt exempel kom när den portugisiske juristen Miguel Maduro, chef för den oberoende kommitté som skulle granska Fifa councils medlemmar, vägrade godkänna Vitalij Mutko. Mutko, en av president Vladimir Putins närmaste män, ansågs inte vara politiskt neutral. Trots detta fick Maduro sparken efter påtryckningar från högsta ort.

För Infantino var ett bråk med Ryssland, värdland för VM 2018, otänkbart. År 2019 belönades han med den Ryska vänskapsordern i Kreml av Putin själv. Det var ett första tecken på att Fifaordföranden trivdes i storpolitikens sällskap och inte var främmande för att anamma dess ledarstil.

”Han har ett problem. Han gillar de rika och de mäktiga, de med pengar. Det är hans karaktär”, sade Michel Platini i en intervju med brittiska The Guardian tidigare i år. Det är ödets ironi att Platini numera driver en juridisk process mot sin forne vapendragare och Fifa på grund av avstängningen som gav Infantino makten.

## Qatar och Saudiarabien

När tidernas mest kontroversiella VM-turnering skulle spelas i Qatar 2022 flyttade Infantino dit med sin fru Leena, som kommer från Libanon, och deras fyra döttrar. Förhållandet med diktaturen i Doha var varmt, och den qatariska regeringen gav Fifaordföranden tillgång till privatjet som han flitigt använde.

Snart etablerades också en nära relation med Saudiarabien. Kronprins Mohammed bin Salman investerar genom landets statliga fond Pif hårt i idrotten och meddelade Infantino att landet gärna skulle arrangera ett fotbolls-VM.

Ett hinder var att reglerna föreskriver rotation mellan världsdelar. Detta löste Fifa genom att tilldela VM 2030 till Spanien, Portugal och Marocko, med tre inledande matcher i Sydamerika. Därmed hade Europa, Afrika och Sydamerika fått sitt VM, och med en förkortad ansökningstid blev Saudiarabien enda kandidat för turneringen 2034.

Som tack för hjälpen blev Pif huvudsponsor för det klubblags-VM som Infantino arbetat hårt för att höja statusen på. Men med en prispott på tio miljarder kronor blev turneringen en direkt konkurrent till Champions League, Uefas största inkomstkälla.

## Konflikten med Uefa och Trump-kopplingen

Spänningarna med Uefa kulminerade när Infantino i fjol kom för sent till Fifas kongress i Paraguay eftersom han var på resa i Qatar och Saudiarabien tillsammans med sin vän, USA:s president Donald Trump. Flera Uefadelegater, däribland ordföranden Aleksander Čeferin, markerade sitt missnöje genom att lämna kongresslokalen.

Vänskapen med Trump utvecklades under dennes första mandatperiod och har intensifierats under den andra. När Trump inte fick Nobels fredspris instiftade Fifa ett eget fredspris som Infantino överlämnade till presidenten i samband med lottningen av VM 2026 i december 2025.

Kort därefter, efter ett telefonsamtal från Trump, trollade Fifa bort avstängningen av den amerikanske VM-spelaren Folian Balogun. Händelsen fick många att inse att Infantino inte höll sig till demokratiska spelregler.

## Privatiseringsförslaget

Det som fick bägaren att rinna över var beskedet att Infantino i hemlighet arbetat fram ett förslag om att sälja ut andelar i VM-turneringarna till privata investerare, bakom ryggen på sina medarbetare. Avgångskraven har därefter blivit allt högre.

”Han har drabbats av storhetsvansinne. Det är något slags Napoleonkomplex”, säger Lars-Christer Olsson. Han poängterar att Infantino visserligen uppfyllt sitt löfte om att göra medlemsförbunden rikare och expanderat VM till 48 lag, men att Fifas rykte är minst lika skamfilat efter tio år med Infantino vid makten.

Olsson är inte helt förvånad över utvecklingen. ”Det är inte så stor skillnad på Infantinos och Sepp Blatters personlighet”, konstaterar han.

Sedan Infantino tillträdde 2016 har han omvalts två gånger, 2019 och 2023. Han har flyttat från Schweiz via Qatar till Miami, knöt allt närmare band med auktoritära regimer och etablerat sig som en av idrottens mest kontroversiella ledare. Den renrakade hjässan som en gång blev känd för sina flerspråkiga framträdanden vid Uefas lottningar representerar idag en Fifa där närhet till politisk och ekonomisk makt tycks väga tyngre än fotbollens demokratiska ideal.