Jens Littorin: Fifas reformarbete blev en tummetott

Internationella fotbollförbundet Fifa står återigen i centrum för kritik kring bristande transparens och demokrati, trots att omfattande reformer genomfördes efter mutskandalen 2015. De senaste årens händelser under ordförande Gianni Infantinos ledning väcker allvarliga frågor om huruvida organisationen verkligen tagit lärdom av tidigare misstag.

Under ett studiebesök tidigare i år besökte internationella sportjournalister både Fifa och Internationella volleybollförbundet FIVB, två organisationer som båda skakats av skandaler. Skillnaderna i öppenhet var slående. När FIVB:s ordförande Fabio Azevedo mottog besökare i förbundets lokaler i Lausanne visade han öppet ekonomiska uppgifter och bidrag som stöttat volleyboll världen över, inklusive Sverige.

I Fifas högkvarter i Zürich blev det istället en videohälsning från Infantino, som befann sig i Turkiet och ursäktade sig för att inte kunna delta vid det sedan länge planerade besöket från hundratals journalister. Hans tacksamhet för journalisternas arbete stod i stark kontrast till hans uttalande vid Fifakongressen i Rwanda 2023, där han ifrågasatte närvarande reportrar med orden: ”Varför är ni så elaka?”

När Fifa efter mutskandalen 2015 skulle genomgå en omfattande reform var demokrati och transparens centrala begrepp. De tio år som Infantino nu haft makten, och särskilt de senaste händelserna, visar dock att reformerna inte fungerat som avsett. Bland de kontroversiella händelserna märks utdelningen av ett fredspris till Donald Trump, en struken avstängning av den amerikanske VM-spelaren Folian Balogun, och det i hemlighet framtagna förslaget om att sälja ut VM-rättigheter till privata investerare genom bolaget Fifa Forward Enterprise, FFE.

Samtidigt som Infantino valdes till ordförande vid en extrakongress i Zürich 2016 ersattes Fifas exekutivkommitté med Fifa Council, ett övervakande råd som skulle fatta beslut mellan de ordinarie kongresserna. Tanken var att rådet skulle kontrollera ordföranden och fungera som en motvikt till makten. Men Fifa erkände själva i veckan att Infantino i FFE-projektet agerat bakom rådets rygg, vilket undergräver hela syftet med reformen.

Det finns flera vittnesmål om hur Infantino kontrollerar Fifas administration. Ett tidigt exempel kom redan inför VM i Ryssland 2018, då han lade sig i beslutet att inte godkänna Vitalij Mutkov som medlem av Fifa Council. Mutkov är en av den ryske presidenten Vladimir Putins närmaste allierade, vilket gjorde beslutet politiskt känsligt.

Fifa är registrerat som en icke-vinstdrivande organisation, vilket kan verka märkligt med tanke på de enorma summor som organisationen omsätter. Sommarens VM genererade rekordstora intäkter på över 140 miljarder kronor. Tanken är att dessa pengar ska distribueras till medlemsförbunden och utveckla fotbollen, men det finns betydande frågetecken kring hur länderna faktiskt använder pengarna.

Nick McGeehan, grundare av organisationen Fair Square, konstaterar i brittiska The Guardian att Fifa har en utvecklingsbudget som motsvarar många stora biståndsorganisationers, men att det saknas en behovsanalys för hur pengarna fördelas. Det finns heller inga bevis för att någon oberoende revision genomförts. Frågan kvarstår om miljonerna verkligen når gräsrötterna och utvecklar damfotbollen, eller om de istället används för att stärka herrlandslag.

Lennart Johansson, tidigare ordförande i Uefa, lanserade ett förslag om att Fifas ordförandeskap skulle rotera mellan de sex kontinentförbunden vart fjärde år, ungefär som ordföranderollen i EU:s ministerråd. Modellen skulle motverka att någon ordförande hinner ackumulera för mycket makt. Även antikorruptionsexperten Mark Pieth, som ledde den oberoende kommitté som tillsattes för att leda reformprocessen inom Fifa, förordar denna modell.

Pieth har senare berättat om det motstånd han upplevde i sitt arbete, bland annat från Gianni Infantino som då var generalsekreterare i Uefa. Schweizaren beslutade sig för att lägga ner den oberoende gruppen. Två år senare valdes Infantino till ordförande för Fifa.

Johansson själv försökte bli Fifaordförande 1998, men stoppades när många afrikanska stater natten före omröstningen i Paris bytte sida till Sepp Blatter. Enligt uppgifter kan detta ha berott på bruna kuvert som påstås ha delats ut på delegaternas hotell. Johansson ville skapa ett mer demokratiskt Fifa, men under både Blatters och Infantinos ledning har inriktningen blivit en helt annan. Styrelseskicket har blivit allt mer auktoritärt.

Den misslyckade reformeringen av Fifa väcker fundamentala frågor om en ny ordförande verkligen skulle kunna förändra organisationen i grunden. Men kanske är den viktigaste frågan om en majoritet av fotbollsvärldens medlemsförbund verkligen önskar en sådan förändring. Med tanke på de fortsatta stödet för Infantino tycks svaret vara mer komplext än många förespråkare för reform skulle vilja erkänna.