Johan Esk: Dagen efter i Frisco känns som Johan Glans ”fylledansk”

Dagen efter det historiska nederlaget mot Nederländerna var det dags för det svenska landslaget att åter träna i Frisco utanför Dallas. Atmosfären kan bäst beskrivas som surrealistisk – ungefär som komikern Johan Glans klassiska skämt om fylledansken på Parken som undrar hur matchen slutade. Men sedan slog verkligheten till med brutala minnen från matchen: 0–2 efter drygt en kvart, och till slut en förödmjukande 1–5-förlust.

När träningen drog igång vandrade förbundskapten Graham Potter omkring med händerna på ryggen. Han hade tidigare pratat om vikten av att spelarna inte skulle bli överdrivet självbelåtna efter segern mot Tunisien, och inte heller gräva ner sig efter debaclet mot Nederländerna. Det första lyckades inte särskilt bra, och nu återstår att se hur det går med det andra.

På träningsplanen syntes främst de spelare som klarade sig bäst under fiasko-dagen – alltså de som inte spelade. Tillsammans med några inhoppare genomförde de träningen medan startspelarna körde rehabträning enligt rutinerna. Victor Nilsson Lindelöf satt i mittcirkeln och pratade med landslagschefen Kim Källström. Det är erfarna spelare som alla har vunnit och förlorat stort tidigare i karriären, men aldrig på ett sätt som satt så djupa spår i hela landet.

Chansen att gå vidare i VM lever fortfarande, men marginalerna har blivit betydligt mindre. Tack vare turneringens format, där nästan alla lag får fortsätta spela, kan Sverige nå slutspel även vid en förlust mot Japan – så länge den inte blir för stor. Men den kanske värsta förlusten i detta VM skulle vara om Sverige tappar något viktigt som laget nyligen vunnit tillbaka: publikens engagemang.

Ingen har på allvar trott att Sverige ska vinna guld i USA. Det viktigaste som står på spel är mer grundläggande – svenskarnas intresse för landslaget. Det började lysande med storsegern mot Tunisien, och när spelarna kom in på planen för uppvärmning inför Nederländerna-matchen kändes det att stämningen hemifrån hade tagit sig över Atlanten till NRG Stadium i Houston.

Alla, precis alla, skulle se eller lyssna på matchen. Som skribenten noterat före premiären: ingen svensk lägereld slår den som herrlandslaget kan skapa under ett fotbollsmästerskap. I år har elden spridit sådan hetta att spelare, ledare och alla på plats kunde känna hur den smälte ihop med Texas-värmen.

Det måste ha skrikits, svurits och suckats rejält hemma i Sverige när Nederländerna förnedrade det svenska laget, och det ska spelarna faktiskt vara tacksamma över. Det värsta som kan hända ett landslag är den situation herrlandslaget nyligen befann sig i under Jon Dahl Tomassons ledning – där det varken fanns glädje eller ilska för vad som hände, bara likgiltighet.

Ett landslag som inte väcker känslor, ett landslag som folk knappt bryr sig om, är ett totalt värdelöst landslag. Det var precis där Sverige befann sig under Tomasson. Han hade en plan som inte höll, och landslaget blev ett sjunkande skepp med spelare som var totalt okända och skapade noll engagemang. Sverige var inte ett fotbollslandslag – Sverige var en axelryckning.

Nu är det Graham Potter som leder laget. Spelarna är till stor del desamma, men engagemanget befinner sig i en helt annan division. Det började glöda när Potter blev förbundskapten, flammade upp under playoff-spelet och exploderade vid segern mot Tunisien. Bilderna och berättelserna om hur det festades och firades har betytt mycket för spelarna.

Nu riskerar dock avancemanget att brinna inne och lägerelden att slockna. Vad finns då kvar av intresset för landslaget när hösten kommer? Även om engagemanget är annorlunda jämfört med Tomasson-eran, är problemen bekanta. Under Tomasson spelade det ingen roll hur långt ner på världsrankningen motståndaren låg – Sverige bjöd alltid på öppna landskap.

Försvarsläckaget fortsätter under Graham Potter, men han kan åtminstone försvara sig med att nederlagens kommit mot högklassigt motstånd: 1–4 mot Schweiz i första matchen, och nu 1–5 mot Nederländerna. Problemet är att de defensiva bristerna är så omfattande. Om Sverige bara hade problem med att stoppa attackerna på kanterna, eller bara hade svårt med inspelen, eller bara hade luckor centralt, eller bara problem med att få pressen att fungera – då hade det funnits hopp.

Men nu är problemen så många, så breda och spretiga att det är svårt att säga var Potter ska börja. Det sorgligaste med den eländiga starten mot Nederländerna var att de svenska spelarna inte ens verkade vara med i matchen. Var det Graham Potter som inte lyckades förklara för spelarna hur de skulle försvara? Eller var det spelarna som inte klarade att utföra instruktionerna? Troligen en kombination av båda.

Och nu då? Gå över till 4-4-2? Starta med Anthony Elanga? Ja, varför inte – det kan knappast bli sämre. Till att börja med kan de svenska spelarna sluta att stå på hälarna när de försöker försvara. Det vore inte bara trevligt utan nödvändigt om svenskarna kunde markera närvaro mot japanerna och låta dem känna att det är en VM-match som pågår.

Efter återkomsten till Frisco på kvällen efter kraschlandningen i Houston visade tv:n Japans match mot Tunisien. Japan lekte hem segern med 4–0. Budskapet är tydligt: det blir ingen lek att möta Japan i nästa match. För Sverige handlar det nu om att rädda både VM-chansen och, ännu viktigare, det återvunna engagemanget från svenska folket.