Djurgården bryter derbyfadäsen i övertygande seger mot AIK

Stockholmsderbyt mellan AIK och Djurgården blottade två tydliga sanningar denna soliga söndag på Strawberry Arena. Djurgården visade med sitt spel att de definitivt kommer att vara med i guldstriden denna säsong, medan AIK:s prestationer avslöjade en klubb som fortsätter att kämpa med konsekvenserna av flera års bristfällig planering.

Djurgårdens 4-2-seger var den första i ett ”riktigt” bortaderby mot AIK på Nationalarenan sedan flytten dit (bortsett från coronasegern 2020 utan publik). Det bröt en dyster svit på elva raka allsvenska derbyn mot AIK och Hammarby utan vinst.

Matchen utvecklades till just den sortens underhållande, svängiga och händelserika tillställning som supportrar alltid hoppas på, men som derbyn sällan lever upp till.

I matchens inledning visade Djurgården direkt varför de nyligen kunde besegra IFK Göteborg med hela 6-0. Efter bara tio minuter kunde Hampus Finndell avsluta ett vackert anfall med att trycka in 0-1. AIK:s Johan Hove vevade desperat med armarna för att väcka liv i sina medspelare, men presspelet var genomgående ineffektivt med stora luckor i defensiven.

Djurgårdens övertag fortsatte när Miro Tenho redan i 16:e minuten kunde nicka in 2-0 efter en hörna. AIK:s historiskt starka försvarsspel på fasta situationer fanns inte att känna igen denna eftermiddag.

Men precis när matchen verkade avgjord påminde AIK:s Zadok Yohanna om varför han är så eftertraktad på transfermarknaden. Efter ett fint förarbete av dansken Mads Thychosen kunde Yohanna leverera en perfekt passning till Kevin Filling som reducerade till 1-2.

Just beroendet av Yohanna illustrerar AIK:s nuvarande situation. Klubben har tvingats satsa på unga talanger för att senare sälja dem vidare, men det har skapat en obalanserad trupp där allt för mycket hänger på enskilda individer.

När Yohanna inte kunde fortsätta efter halvtidsvilan på grund av en skada var det ett påtagligt avbräck för AIK. Djurgårdens vänsterback Max Larsson, som haft stora problem med Yohannas svängar i första halvlek och redan ådragit sig ett gult kort, kunde andas ut.

Kontrasten mellan klubbarna är påfallande. Djurgården har byggt en solid ekonomi, en bred trupp och ett genomtänkt spelsystem. AIK har å sin sida förlorat mycket av den identitet som tidigare gjort laget så svårslaget – inte minst i derbyn.

Efter sju omgångar har AIK bara två segrar, mot bottenlaget Halmstad och nykomlingen Kalmar. Förra säsongen lyckades laget inte besegra varken Djurgården eller Hammarby, och trenden fortsätter.

Matchen innehöll även kontroverser. Kevin Filling trodde han hade kvitterat till 2-2, men målet bortdömdes för offside av samma assisterande domare som tidigare i säsongen felaktigt dömde bort ett GAIS-mål som gynnade Djurgården. Repriser visade att Filling troligen var onside.

”Nej till VAR i svensk fotboll” stod det passande nog på en banderoll bakom ena målet.

När Mikael Marques helt omarkerad kunde nicka in 3-1 på tilläggstid i första halvlek efter Bo Heglands vackert slagna frispark, var skillnaden återställd.

AIK kämpade sig dock tillbaka igen när Dino Besirovic reducerade till 2-3 med en nick efter drygt en timmes spel. Men spelmässigt var det fortsatt klasskillnad, och Bo Hegland, matchens kanske bästa spelare, satte punkt med sitt 4-2-mål.

För Djurgårdens supportrar, som inför matchen hyllat sina blågula traditioner med en tifobanderoll, innebar segern ett efterlängtat slut på en tradition de gärna sluppit – den att förlora derbymatcher.

Resultatet bekräftar att Djurgården är en legitim guldkandidat, medan AIK fortsätter att söka efter sin identitet i en tid när supportrarna börjar ifrågasätta både spelidé och resultat. ”AIK har verkligen inte alltid spelat lysande fotboll genom åren,” som en betraktare uttryckte det, ”men några saker har man kunnat lita på: Ett starkt försvar, bra resultat i derbyn, och spelare som säljer sig dyrt på planen.” Inget av detta fanns att se denna söndag.