Johan Esk: Jag gillar att Graham Potter gjorde det mest förbjudna

Fredagsmorgonen i Frisco, Texas, fortsätter renoveringsarbetet på hemmaarena medan det svenska landslaget tränar inför VM-slutspelet. Men bilden på träningsplanen avslöjar att något fundamentalt har förändrats. När målvakterna tar plats på planen är rangordningen inte längre densamma.

Kristoffer Nordfeldt, som tidigare varit förstemålvakt, står inte mellan stolparna. Jacob Widell Zetterström, som tidigare varit reserv och fick chansen mot Japan, genomför istället rehabträning tillsammans med utespelare som fått mycket speltid. Det är ett tydligt tecken på att förbundskapten Graham Potter har gjort det nästan otänkbara i fotbollsvärlden – bytt målvakt mitt under ett VM.

Dagen innan hade Potter fattat ett beslut som få fotbollstränare vågar ta. Efter att Nordfeldt släppt in sex mål på två matcher, inklusive förlusten med 1-5 mot Nederländerna, plockades han ur laget. Det är ett drag som bryter mot en av fotbollens mest etablerade traditioner.

Målvaktspositionen har länge betraktats som speciell i fotbollsvärlden. Till skillnad från andra positioner på planen har målvakter traditionellt sett varit skyddade från konkurrens och byten. Fotbollsklyschan säger att man inte ska byta målvakt eftersom det riskerar att förstöra samspelet och stabiliteten i försvaret.

Det här tankesättet har lett till att den som en gång etablerat sig som förstemålvakt får jobba mycket hårt för att spela sig bort från positionen. Samtidigt spelar det ofta ingen roll hur bra reservmålvakten presterar när han eller hon får chansen – när ordinarie målvakten är tillbaka väntar bänken igen.

Historien är full av exempel på denna praxis inom svensk fotboll. Under Tommy Svensson, mannen bakom VM-bronset, spelade det ingen roll hur bra Lasse Eriksson var. Thomas Ravelli fick alltid tillbaka platsen efter skada eller sjukdom. Under VM 2006 gjorde Rami Shaaban en bra insats i Sveriges första match, men i den andra matchen stod ändå Andreas Isaksson i målet.

När Graham Potter hade sin första landslagssamling var Viktor Johansson förstemålvakt. Sen blev han skadad. När playoff-spelet närmade sig kändes Jacob Widell Zetterström som Potters val, men han blev sjuk under en längre period. När Sverige väl gick till VM och spelade sina två första matcher var det Kristoffer Nordfeldt som fick förtroendet.

Efter att ha släppt in sex mål på två matcher, medan alla fem backarna fick fortsätta spela efter debaclet mot Nederländerna, försvann Nordfeldt ut i kylan. När beskedet kom kändes det för många orättvist att han fick ta för stor del av skulden för 1-5-haveriet.

Men beslutet visar också att Potter är beredd att bryta mot konventionerna. Att ingen plats i laget är fredad, inte ens den traditionellt mest skyddade. Att han vågade göra det mest förbjudna och ändra målvakt mitt under ett VM är ett statement i sig.

Det som gör valet särskilt känsligt är dynamiken inom målvaktsgruppen. De tre målvakterna fungerar som ett lag i laget. Bilden de vill förmedla utåt är att de alltid peppar och stöttar varandra oavsett vem som spelar. Nu har en förlorat sin plats medan en annan fått sin VM-dröm uppfylld.

Vid fredagens pressträff fick Jacob Widell Zetterström frågor om hur detta påverkat stämningen. Han betonade att målvaktsgruppen är tight och fin, att de varit tillsammans under en längre period och att det finns ett fantastiskt stöd oavsett vem som spelar.

”Man jobbar så pass mycket och nära varandra att det blir oundvikligt att man stöttar varandra. Det blir inte kul om man inte gör det”, säger Zetterström.

Han berättar att Nordfeldt varit vanligt peppande och uppmanat honom att gå ut och göra det han kan. Att få jobba med en så här fin grupp med duktiga målvakter betyder mycket både på och utanför planen, enligt Zetterström.

Uttalandena är de förväntade i en sådan situation. Hur Kristoffer Nordfeldt själv upplever situationen kommer möjligen att framkomma längre fram.

Nu förväntas Jacob Widell Zetterström fortsätta stå i mål i 16-delsfinalen mot Frankrike. Där väntar världsstjärnor som Kylian Mbappé och Ousmane Dembélé. På frågan om det är skrämmande eller lockande att möta spelare på den nivån svarar han rakt på sak: ”Det är absolut sånt man vill. Annars hade jag nog varit kvar i division två.”

Tillsammans med resten av målvaktstrion kommer han förbereda sig så mycket som möjligt i teorin, men som han själv konstaterar: ”I slutändan handlar det om att rädda bollen.” Ett enkelt faktum som kanske borde tillämpas oftare när tränare utvärderar alla positioner på plan – även målvaktspositionen.