Carolina Johnson har vunnit Lidingöloppet två gånger på två försök. I fjol gjorde hon det på ny banrekordtid, 1.49.19, och blev därmed den första kvinnan att springa de tre milen på Lidingö under 1.50 – hon sänkte dessutom det tidigare rekordet med över två minuter. Nu delar hon med sig av sina bästa råd inför årets upplaga, en tävling hon själv följer från sidan.
För 30-åringen i Linköpings GIF är framgången långt ifrån enbart en fråga om fysik. Tvärtom menar hon att det mentala är avgörande.
– Den är viktigare än formen. Många står på startlinjen och undrar om de verkligen är förberedda. Då gäller det att bestämma sig för att man är redo att pressa sig, säger hon.
Hon beskriver hur nerver och lite tvivel inför starten ska ses som något positivt. Det är en signal om att tävlingen betyder något. I stället för att älta ska löpare försöka se det som en ynnest att få springa.
– Man kan också luta sig mot att man ofta är bättre på tävling än på träning, eftersom man får extra kraft från allt runtomkring, som publikens hejarop.
Panikträning i sista stund ger däremot inget, enligt Johnson. Har man gjort jobbet under våren och sommaren finns det ingen anledning att tvivla.
Väl ute på banan handlar mycket om närvaro. Hennes tips är att inte fundera på hur man kommer att känna sig om en mil, utan att bara fokusera på nästa steg.
– Jag brukar tänka att man ska vara lite cool i början, medveten i mitten och modig på slutet, säger hon.
Hon varnar för att förivra sig under den första milen. De tuffaste backarna – Abborrbacken och Karins backe – kommer först på den sista halvmilen, och då lönar det sig att ha krafter kvar.
När tröttheten sätter in gäller det att hitta verktyg för att ta sig igenom den. Johnson brukar visualisera hur hon springer in på Grönsta gärde och över mållinjen. Hon påminner också om att inget jobbigt varar för evigt.
– Tröttheten är lite som backarna på Lidingö, den går upp och ner. Man måste våga vara nyfiken på vad som händer om man fortsätter springa, säger hon.
Svackor ska inte uppfattas som ett misslyckande, menar hon. Tvärtom är de ett tecken på att man ligger på sin egen gräns och utmanar sig själv.
– Hjärnan vet inte vad som är sant. Den tolkar trötthet som en neutral signal. Säg i stället: ”Jag har tränat för det här, jag är stark.” Då blir det en sanning.
Ibland kan det också hjälpa att flytta fokus från det mentala till det fysiska. Hon uppmanar löpare att lita på att kroppen kan springa, skaka loss armarna och komma ihåg att andas.
– Är du väldigt trött i benen, skifta fokus till någon annan kroppsdel eller till människor runt omkring dig. Du behöver inte känna dig stark hela tiden för att springa starkt.
Lidingöloppet är världens största terränglopp och en av de mest klassiska tävlingarna i svensk löpning. Varje år samlas tiotusentals deltagare på ön utanför Stockholm för att ta sig an de tre milen. Startfältet rymmer allt från debutanter och motionärer till landslagselit, och för många är det säsongens stora mål.
Carolina Johnson har en särskild relation till tävlingen. Som junior tog hon EM-silver på 3 000 meter hinder, och på senare år har hon satsat allt mer på långlopp. Efter segrarna 2023 och 2025, med ett banrekord i bagaget, hade hon gärna jagat ett tredje guld. Men i år kommer loppet för tätt inpå maratonloppet vid friidrotts-EM i augusti.
– Jag försöker tänka att du kan göra allt, men inte alltid. Drömmen om ett hattrick lever dock fortfarande, säger hon.
Även om hon inte springer kommer hon att vara på plats. Hon planerar att stå vid Bosöbackarna, partiet mellan 15 och 20 kilometer som också går under namnet ”tvättbrädan”, för att ge löparna extra energi.
– Sedan så klart vid målet. Det är en unik känsla att se hur stolta alla är, och vad människor klarar av när de tror på sig själva och fortsätter även när det är tufft.
