Skakade medaljhoppet har rest till OS – för att kunna ta guld 2030

Filip Gravenfors skadesaga avbryter OS-debut men mental styrka består

I den italienska alpbyn Livigno anländer en ung man iklädd den svenska OS-utrustningen till puckelpistarenan. Filip Gravenfors, 21, var fullt packad och redo för sitt första olympiska spel. Men ödet hade andra planer. Under ett träningspass inför avresan föll han och bröt nyckelbenet – en skada som tvingade honom att ställa in sin OS-debut.

Trots att det bara gått drygt två veckor sedan olyckan är Gravenfors redan opererad och känner sig förvånansvärt rörlig under omständigheterna.

”Det har varit ganska hektiska, eller konstiga dagar. Man ligger hemma och mår skit, och så ser man hur de har det här. Det är väldigt mycket blandade känslor. Men jag måste säga att trots omständigheterna mår jag ändå bra,” berättar han.

Mentalt har det varit en utmaning, men Gravenfors har kunnat hantera besvikelsen med hjälp av sina mentala tränare och fystränare.

”Även om ser andra skada sig så tror man ändå inte att det ska hända en själv. Ur en idrottslig aspekt så är det här en tragedi för mig. Men jag har haft möten med mina mentala tränare och fystränare och har kunnat samla ihop tankarna hyfsat. Jag har ju trots allt jobbat med huvudet sedan många år tillbaka.”

Skadan kommer vid en särskilt olycklig tidpunkt. Strax innan hade Gravenfors presterat på toppnivå i världscupen med dubbla pallplatser, inklusive en andraplats i Waterville Valley i USA i januari. Han skulle ha varit ett reellt medaljhopp för Sverige om han kunnat stå på startlinjen i Livigno.

Men i motgången ser Gravenfors möjligheter. Han har valt att närvara vid OS trots att han inte kan tävla, för att få en inblick i den olympiska miljön. Det blir ett tillfälle att förstå vad som väntar vid framtida olympiska spel.

”Så att jag vet lite vad jag ska förvänta mig. Alla säger alltid att OS är något annat jämfört med en världscuptävling. Det är sådana här grejer som kan hjälpa mig sedan,” förklarar han.

Gravenfors långsiktiga mål är fortfarande OS 2030, som kommer att hållas i de franska alperna. ”2030 har ju alltid varit målet för medalj. Planen har alltid varit att det är där jag ska ta guld, och den planen har jag fortfarande. Jag är här för mina kompisar, är här för Sverige men också här för mig själv.”

När han blickar upp mot tävlingsbacken i Livigno konstaterar han att förhållandena ser perfekta ut – bra snö och långa landningar efter hoppen. En backe som skulle ha passat hans åkstil väl, men som han nu bara kan betrakta från sidan.

Trots besvikelsen hittar han stolthet i vad han åstadkommit. ”Man måste se det i ett större perspektiv. Trots att jag inte får tävla och visa det jag har åstadkommit med min teknik och allting, så har jag faktiskt gjort resan för att komma hit. Jag var uttagen,” säger han. ”Det är jag fortfarande väldigt stolt över och något jag kan gratulera mig själv för.”

Stödet från familjen har varit viktigt. Flickvännen, föräldrarna och lillebror Noel är alla på plats i Italien, precis som de skulle ha varit om Filip hade tävlat. 18-årige Noel, som också tävlar i puckelpist och nyligen tog sin första seger i parallellpuckel i Europacupen, är med i en av landslagets träningsgrupper. De två bröderna delar drömmen om OS 2030.

”Om vi båda kommer dit så får vi uppleva vårt första OS tillsammans. Det vore jättehäftigt. Man får försöka vända det här till något positivt. Jag kan ändå vara här, och jag mår bra. Det är väldigt skönt,” säger Filip Gravenfors.

Med ett leende tillägger han: ”Jag ser fram emot de här dagarna och kunna få heja på alla. Jag älskar ju den här sporten.”

För den unga puckelpisttalangen är detta bara ett tillfälligt bakslag i en annars lovande karriär. Med blicken stadigt riktad mot framtiden och OS 2030 visar Filip Gravenfors prov på den mentala styrka som utmärker en sann idrottare, även i motgång.