Swenn-Larsson i cykelkrasch: ”Blev rädd – men gick bra”

Den svenska alpina landslagsåkaren Anna Swenn-Larsson befinner sig på Bosön på Lidingö där hennes lagkamrater genomför intensiva fysiska tester inför den kommande säsongen. Men den snart 35-åriga OS-bronsmedaljören från Milano-Cortina är tvungen att stå över flera av övningarna efter en cykelolycka i Spanien förra veckan.

Olyckan inträffade under en träningsresa i Spanien tillsammans med sambon och landslagsåkaren Mattias Rönngren samt lagkamraterna Lisa och Sophie Nyberg och Felix Monsén. Under en nedförsväg kraschade Swenn-Larsson och fick en allvarlig kontusion på ryggen. Svullnaden har ännu inte gått ned helt, vilket fick landslagets sjukgymnast att rekommendera henne att ta det lugnt med de fysiska testerna.

Swenn-Larsson beskriver händelsen som skrämmande. Hon cyklade i hög fart nedför när hon smällde in i ett räcke och sedan föll i asfalten. Trots chocken visade hon sin tuffhet genom att fortsätta cykla även efter kraschen. Förutom skadan på ryggen fick hon även skrapsår på benen, men ser själv olyckan som tur i oturen.

Med sin erfarenhet av 13–15 års deltagande i liknande tester ser den rutinerade slalomstjärnan inte de missade övningarna som något större problem. Hon betonar att hon haft en utmärkt träningsperiod och känner sig i god form. Vid 35 års ålder menar hon att det viktigaste nu är att vara närvarande med teamet och stötta sina lagkamrater, snarare än att pressa sig själv genom varje enskilt test.

Beslutet att fortsätta sin karriär efter den efterlängtade OS-medaljen i vintras var inte självklart för Swenn-Larsson. Efter bronset i Milano-Cortina tvekade hon kring en fortsättning, men bestämde sig nyligen för att satsa vidare. Valet stod mellan friheten att uppleva andra saker i livet utanför skidåkning och känslan av att ha mer att ge på elitnivå.

Det som till slut avgjorde hennes beslut var övertygelsen om att hon fortfarande har kapacitet att konkurrera i världstoppen. Förra säsongen var hon nära pallplaceringar vid flera tillfällen, fler än de hon faktiskt lyckades ta hem. Swenn-Larsson är tydlig med att hon inte skulle fortsatt om hon inte kände både motivation och förmåga att vara med bland de bästa åkarna.

I vinter kommer det att vara 16 år sedan hennes debut i alpina världscupen. Under denna långa karriär har hon samlat på sig imponerande meriter. Förutom OS-bronset från 2026 finns ett VM-silver från 2019 på meritlistan, tillsammans med 16 individuella pallplatser i världscupen, varav två segrar – båda i slalom.

Planen är nu att köra en säsong till, med VM i Schweiz 2027 som ett viktigt mål. Men Swenn-Larsson skrattar högt åt sig själv när hon reflekterar över sina framtidsplaner. Sedan VM för två år sedan har hon konsekvent tagit en säsong i taget, och hon trodde faktiskt att säsongen 2025–26 skulle bli hennes sista. Med denna erfarenhet vill hon inte lova någonting, men tror ändå att det kan bli så.

Ett mål som länge präglat hennes karriär är en topp-tre placering i slalomcupen. Hennes bästa resultat var en fjärdeplats 2019, men den gångna säsongen slutade hon på åttonde plats. För den kommande säsongen hoppas hon kunna inta en mer befriad inställning – en ”fuck off-attityd” som hon själv beskriver det.

Med detta menar hon inte att hon inte bryr sig, utan snarare att hon vill våga gasa mer utan att tänka på att skydda sin ranking eller känna OS-press. Efter att ha uppnått många av sina karriärmål känner hon att hon kan släppa på det mentala trycket. Drömmen om att vara topp-tre i världen har funnits där hela tiden, men hon vill nu fokusera på att bara vara med i toppen och se hur långt det räcker.

Swenn-Larssons inställning inför den kommande säsongen präglas av en mental befrielse. Hon har redan uppnått mer än de flesta i sin sport och känner att hon inte har något att förlora. Denna attityd kan mycket väl visa sig vara nyckeln till att slutligen nå den efterlängtade topp-tre placeringen i slalomcupen som undgått henne genom åren.

Trots cykelolyckan och de missade testerna på Bosön är Swenn-Larsson optimistisk inför framtiden. Med 35 år på nacken vet hon vad som krävs för att prestera på högsta nivå, och hon har erfarenheten och kunskapen att hantera både fysiska och mentala utmaningar. Den långa karriären har lärt henne när hon ska pusha och när hon ska ta det lugnt – en balans som blir allt viktigare med stigande ålder i en så krävande sport som alpin skidåkning.