Tillbaka i Sverige – som Finlands sprinter: ”Jag är inte ärkefienden”

Det har gått drygt en vecka sedan Nora Lindahl meddelade att hon i framtiden kommer att tävla för Finland istället för Sverige. Beskedet kom som en överraskning för många och har väckt stor uppmärksamhet i svenska medier.

21-åringen, som har tävlat för Sverige i EM, VM och OS och är den tredje bästa svenskan genom tiderna på 200 meter, förbereder sig nu för Bauhausgalan Indoor som äger rum på torsdagskvällen i Sätrahallen utanför Stockholm. Detta blir hennes första tävling på svensk mark sedan hon offentliggjorde sitt beslut.

– Det har varit väldigt mycket i media, men jag förstår inte riktigt att det blev en så stor grej. Jag ska ju ändå lämna Sverige och det lär inte skrivas jättemycket om mig. Det kommer ju vara mer i Finland, säger Lindahl och tillägger att hon blev förvånad över reaktionerna.

Lindahl, som är född i Luxemburg och har en svensk mamma och en finländsk pappa, har tidigare tävlat för både Sverige och Finland som ungdom och varit medlem i både Hässelby SK och Helsingfors IFK. Hon berättar att drömmen alltid har varit att få representera båda sina länder.

Men landslagsbytet kommer med ett högt pris. Internationella friidrottsförbundet World Athletics kräver en karenstid på tre år för aktiva som byter nationell tillhörighet. Det finska förbundet har ansökt om en förkortad period, men Lindahl kommer sannolikt att missa OS i Los Angeles 2028 samt tre VM och tre EM under karenstiden.

Svenska friidrottsförbundets förbundskapten Kajsa Bergqvist har uttryckt förvåning över beskedet. Lindahl medger att hon inte informerade det svenska förbundet på förhand om sina planer.

– Nej, men jag kan inte gå till dem och säga ”hej, jag vill byta landslag”. Då skulle de undra varför och jag behöver inte förklara mina skäl till dem. Det känns som att det hade blivit konstigt. Jag har följt hur det ska gå till, förklarar Lindahl.

Hon påpekar att det finska förbundet meddelade det svenska två timmar innan nyheten offentliggjordes, men att hon hade förväntat sig att Svenska friidrottsförbundet skulle kontakta henne efteråt.

Trots att Lindahl kommer att missa flera stora mästerskap under karenstiden ser hon positivt på framtiden.

– Jag får ju tävla på galatävlingar och sådana grejer – och det är ju där jag tjänar pengar. När jag är 24, om tre år, kommer jag att vara i min prime. Då känner jag att jag kommer att kunna börja vinna medaljer, säger hon.

Lindahl betonar att ekonomiska faktorer inte påverkade hennes beslut att byta landslag, trots att det är allmänt känt att elitstödet för svenska landslagsfriidrottare är mindre jämfört med många andra länder.

– Om jag hade tänkt ekonomiskt hade jag inte ens hållit på med friidrott. Det finns inga pengar i sporten, det är bara så det är. Jag kommer alltid att ta beslut som gynnar min karriär. Så var det med det här beslutet, helt enkelt, och jag är jättenöjd med det.

Hur Finland kommer att kunna stödja henne ekonomiskt är fortfarande oklart. Lindahl ska besöka Finlands olympiska center för första gången i veckan för att få en bättre uppfattning om vad landet har att erbjuda.

När beskedet om landslagsbytet blev känt förväntade sig Lindahl negativa reaktioner från båda länderna – att stämplas som svikare i Sverige och inte anses vara tillräckligt finsk i Finland. Hon jämför sin situation med stavhopparen Armand Duplantis, som i början fick kämpa mot uppfattningen att han var mer amerikan än svensk.

– Men jag tycker verkligen inte att jag har fått de reaktionerna ännu. Det är jag glad över, säger hon.

Sedan oktober bor och studerar Lindahl i Finland och är nu i process med att köpa lägenhet i Helsingfors. När hon får frågan om hur det känns att ha tävlat för Sverige för sista gången, blir hon eftertänksam.

– Det känns otroligt… alltså, jag vet inte hur jag ska känna. Det är en så naturlig grej att ha på sig den svenska landslagsdräkten. Det är klart att det är lite sorgligt att inte mer vara på den stora scenen med de gula kläderna. Men det är bara ett klädesplagg. Jag är fortfarande mig själv och känner mig lika svensk som finsk när jag tävlar, säger hon.

Lindahl har ännu inte funderat på hur det kommer att kännas att möta Sverige i Finnkampen i framtiden. Hon betonar dock att hon hoppas att ingen i det svenska landslaget tar illa upp.

– Det är ingenting personligt. Jag hoppas verkligen att de fortfarande kan tänka att det bara är jag. Jag är inte ärkefienden, avslutar Nora Lindahl.