Centerns väg till makten: ”Taggtråd och valium”

Onsdagen den 24 november 2021 blev en av de mest dramatiska dagarna i svensk politisk historia. På förmiddagen röstade Centerpartiet för att släppa fram Magdalena Andersson (S) som Sveriges första kvinnliga statsminister. Efter lunch lade partiet ned sina röster i budgetomröstningen, vilket gjorde att oppositionens förslag vann. Senare samma dag lämnade Andersson in sin avskedsansökan.

Händelsen har blivit central för att förstå Centerpartiets roll i svensk politik. I sin bok ”Också Annie” skriver dåvarande partiledaren Annie Lööf att det interna motståndet inom C mot att agera stödparti åt Socialdemokraterna var för starkt. ”Det är viktigt för mig att lyssna in vad alla vill så att vi inte riskerar en onödig splittring i partiet”, förklarar hon.

Den djupa misstro som i dag finns mellan C och Vänsterpartiet har dock äldre rötter. Efter valet 2018 tecknade C tillsammans med Liberalerna Januariavtalet med den dåvarande S/MP-regeringen. I avtalet fanns en så kallad förnedringsklausul som innebar att Vänsterpartiet inte skulle ges något inflytande under mandatperioden – något som väckte starka reaktioner. När V sommaren 2021 fällde statsminister Stefan Löfven handlade det om ett förslag om fri hyressättning som drevs av just C.

Dessa sår har inte läkt. I dag kräver V ministerposter i en kommande regering, medan C håller fast vid att V inte ska ingå i en regering. Frågan är hur den nya C-ledaren Elisabeth Thand Ringqvist ska navigera i detta minerade landskap.

Magnus Demervall, vd för organisationen Företagarna och tidigare en av Annie Lööfs närmaste medarbetare, tror att partiet förbereder sig för en lång och tuff process.

– Min bild är att man tuggar rätt mycket taggtråd och äter valium nu på Centerkansliet. Man vet att ju längre tid det tar, desto tydligare blir det hur svårt det är att bilda regering utan C och därmed kan utfallet bli bättre ur ett C-perspektiv, säger han.

Demervall, som medverkat i flera förhandlingar med Socialdemokraterna, menar att C måste hålla fast benhårt vid sin grundposition. Han räknar med att Thand Ringqvist kommer att utsättas för hårt tryck både utifrån och inifrån.

– Centerpartiet tränade ganska hårt på det här för åtta år sedan. Den som tror att det går att sätta tryck på Centerpartiet genom att vara elak i media tror jag läser läget fel.

Förre C-ledaren Maud Olofsson anser att bilden av Centerpartiet som en bromskloss i svensk politik är oförtjänt. Hon pekar på de samarbeten partiet medverkat i genom åren, bland annat under 1990-talets finanskris och under pandemin.

– Om man tittar historiskt är det hemskt svårt att hävda att C har varit en bromskloss. Det är snarare så att vi har tagit på oss väldigt mycket ansvar, säger hon.

Hon framhåller att C i grunden är ett pragmatiskt parti vars mål är att få igenom så mycket sakpolitik som möjligt. Där finns förklaringen till att partiet övergett sina borgerliga kamrater och i stället stöttat Magdalena Andersson.

– Det är klart att det är en risk, för vi har inte haft någon förkärlek för socialdemokrater. Men bedömningen är att vi har större förutsättningar att få igenom de områden som partiet lyft fram i valrörelsen i en regering ledd av Magdalena Andersson.

Olofsson menar också att fokus på C:s röda linjer är överdrivet. Alla partier har ultimata krav, och hon pekar på att förhållandet mellan S och M mer liknar en mur än en linje.

– Om vi ska få fram en regering så måste ju alla släppa sina röda linjer.

Statsvetaren Mikael Sundström vid Lunds universitet analyserar C:s agerande utifrån modellen om de ”tre arenorna”: partiet, väljarkåren och riksdagen.

– Det är inte ofta de tre arenorna är synkade. I dag finns inget internt hot mot Elisabeth Thand Ringqvist, hon är ganska nyvald och det gick relativt bra i valet. Men det kan bli extraval, så C måste bevaka de väljare som röstat på dem. Det är alltså två arenor som är aktiva nu: väljarna och det parlamentariska läget, säger han.

Att riksdagsvalet ligger nära gör väljarna ännu viktigare att beakta, menar Sundström. Centerpartiet har under en hel valrörelse understrukit att man inte vill samarbeta med ytterkanterna.

Centerns position – till höger i ekonomiska frågor men långt från Tidöpartierna i värderingsfrågor – skapar en svår sits. Väljarkåren är starkt emot SD, vilket försvårar en högerorientering. Samtidigt gör partiets ekonomiska högerprofil det nästan omöjligt att samarbeta nära med V.

Sundström påminner om att C tidigare, trots stora kostnader, valt att bryta lägen när partiet ansett att det legat i det nationella intresset. Frågan är om partiet är berett att göra det igen – och vad det i så fall skulle kosta.