Emmas demenssjuka mamma försvann hemifrån flera gånger om dagen: ”Oroväckande”

Karin går längs motorvägen E6 söder om Malmö, på väg mot Höllviken. I väskan har hon packat en fjärrkontroll, en dramaten och en kasse med slumpmässiga föremål. Hennes dotter Emma Wibacke får ännu ett samtal från polisen – mamman har försvunnit igen.

När Karin fick sin demensdiagnos i januari 2024 började hallucinationerna. Hon trodde att folk ringde på dörren mitt i natten, att män stod utanför och att någon stirrade på henne genom sovrumsfönstret. Rädslan gjorde att hon dagligen packade sina saker och försökte ta sig till sina döttrar i Malmöområdet.

För att hålla koll på Karin satte hennes fyra barn en lufttagg på nycklarna och installerade ett larm vid dörren. Trots det lyckades hon ta sig ut dagligen. Med egen familj och arbete blev det, även med hjälp från systrar, bror och den frånskilde pappan, närmast omöjligt att övervaka mamman konstant.

Under ett arbetspass i slutet av september 2024 fick Emma Wibacke ytterligare ett larmsamtal. Polisen hade fått in en anmälan om en person som gick på motorvägen. Det visade sig att Karin var på väg till Emmas storasyster, drygt 20 kilometer längre söderut.

”I vanliga fall brukar hon alltid välja en gångbana eller cykelväg. Jag vet inte hur hon hade lyckats ta sig upp på motorvägen”, säger Emma Wibacke.

Polisen körde hem Karin, men det blev långt ifrån sista gången. Hon fortsatte att försvinna och hittades när hon försökte ta sig in i olika portar. När vintern kom och temperaturen sjönk förvärrades situationen ytterligare.

”Det var en jättejobbig period, alla vi i familjen var jätteoroliga. Just det att man vet att hon tar sig ut i pyjamas mitt i vintern i minusgrader. Ibland fick min son följa med ut och leta. Det var tuffa månader”, berättar Emma Wibacke.

I början av 2025 körde polisen hem Karin en sista gång efter att hon varit ute mitt i natten. Därefter tog barnen det svåra beslutet att sätta sin mamma på äldreboende, mot hennes vilja.

Emma Wibacke är långt ifrån ensam om sin situation. Enligt en studie från Högskolan i Borås får polisen cirka 2 400 larm om försvunna dementa personer varje år – det motsvarar 6-7 personer per dag. Men den siffran är bara toppen av ett isberg.

Mikael Larsson, polis och doktorand vid Högskolan i Borås som genomfört studien, menar att mörkertalet är betydligt större. Internationella studier visar att tre fjärdedelar av alla försvinnanden aldrig anmäls till polisen.

”Om proportionerna stämmer kan man anta att det är runt 10 000 personer med någon form av demens som försvinner varje år”, säger Mikael Larsson.

Enligt Mikael Larsson återfinns den försvunna personen i hemmet eller i anslutning till hemmet i 25 procent av fallen. Han betonar vikten av att anhöriga kontaktar polisen tidigt, men påpekar samtidigt att polisens resurser är begränsade.

”Försvinner man i Stockholm eller Linköping kanske det finns luft i systemen. Men kommer du ut på centralorterna, med bara en till tre polisbilar, kan ett försvinnande ta alla dem i anspråk”, förklarar han.

Sveriges åldrande befolkning innebär att problemet kommer att växa. Enligt Socialstyrelsen finns det idag upp emot 150 000 personer med någon form av demens i Sverige, och den siffran kan fördubblas till år 2050.

”Det innebär att om vi inte hittar ett sätt att hantera den här problematiken på kommer vi att ha cirka 20 000 med någon form av demens som försvinner varje år”, säger Mikael Larsson.

Han förespråkar mer information till anhöriga och hemtjänst om att personer med demens kan försvinna, samt fler tidiga larmsystem och spårningsteknologi.

Yngve Gustafson, professor emeritus och forskare i geriatrik vid Umeå universitet, menar att problemet förvärras av att platserna på demensboenden har blivit färre samtidigt som antalet personer med demenssjukdom ökat.

”När man läser lokaltidningarna kan man ju se att det nästan försvinner en person med en demenssjukdom varje vecka. Vissa gånger hittas den vid liv, andra gånger hittas den död. Tyvärr så är det här ett ökande problem”, säger Yngve Gustafson.

Enligt Boverkets senaste bostadsmarknadsenkät har 117 kommuner ett underskott på särskilda boendeformer för äldre. Siffror från Inspektionen för vård och omsorg (IVO) visar att i snitt nästan 4 800 personer per år, från 2015 till och med 2025, har fått vänta över tre månader på ett särskilt boende – trots att kommunerna ska verkställa besluten omedelbart.

Yngve Gustafson påpekar också att äldreboenden fått ett dåligt rykte efter flera larmrapporter om övergrepp, våldtäkter och vanvård. Detta gör att många inte vill placera sina anhöriga på boende.

Bristen på platser i kombination med det dåliga ryktet leder till att allt fler personer med demens får vård hemma med tillsyn istället för vård dygnet runt. Detta skapar stora säkerhetsrisker.

”Under 20 timmar har de möjlighet att gå ut och försvinna. Jag brukar säga, och då handlar det inte om att jag har mindre respekt för människor med en demenssjukdom. Men lämnar vi en fyraåring ensam i lägenheten? Knappast va”, säger Yngve Gustafson.