Experterna går emot SD-toppar om nedtagna reklamen

Västtrafiks beslut att plocka bort Sverigedemokraternas reklam från kollektivtrafiken har väckt starka reaktioner. Partimedlemmar anklagar trafikbolaget för censur och valsabotage, medan experter menar att kritiken saknar grund.

Det var i samband med valrörelsen som partiet hyrde reklamplats hos Västtrafik. När reklamen väl sattes upp valde trafikbolaget att ta ned den, ett beslut som omedelbart möttes av hård kritik från SD-håll. Partiföreträdare har gått ut och beskrivit agerandet som ett försök att tysta ett politiskt parti under pågående valkampanj.

Kajsa Falasca, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet, är tydlig med att anklagelserna inte håller för en närmare granskning.

– Det är ingenting som man lätt ska slänga ur sig som en anklagelse, säger hon.

Falasca menar att det finns en viktig distinktion mellan censur och ett företags beslut att upprätthålla egna riktlinjer för sin reklamverksamhet. Västtrafik, liksom andra aktörer som tillhandahåller reklamplats, har rätt att bedöma vilket innehåll som är lämpligt att visa för sina resenärer. Att jämföra detta med statlig censur blir därför missvisande, enligt forskaren.

Frågan om politisk reklam i offentliga miljöer är dock inte ny. Inför varje valrörelse aktualiseras debatten om vilka budskap som ska tillåtas på bussar, spårvagnar och andra allmänna ytor. Kommunala bolag och trafikföretag runt om i landet har vid flera tillfällen hamnat i liknande situationer, där partier och organisationer fått sin annonsering nekad eller borttagen.

Juridiskt sett är läget komplext. Offentliga aktörer har ett ansvar att iaktta grundläggande principer om likabehandling och yttrandefrihet, men samtidigt finns det utrymme för att göra bedömningar utifrån verksamhetens egna riktlinjer. Frågan om huruvida politisk reklam över huvud taget hör hemma i kollektivtrafiken har också lyfts från flera håll, inte minst med hänvisning till resenärernas möjlighet att röra sig i offentliga rum utan att konfronteras med politiska budskap de inte valt att ta del av.

Västtrafik har i sin tur försvarat beslutet med hänvisning till interna regler och riktlinjer, utan att närmare specificera exakt vilken del av reklamen som föranledde åtgärden. Att företaget valt att inte kommentera ärendet i detalj har dock inte dämpat kritiken från SD-håll, där man fortsatt hävdar att beslutet är politiskt motiverat.

Falasca betonar att debatten i sig belyser en viktig principiell fråga om gränserna för politisk kommunikation i det offentliga rummet. Samtidigt varnar hon för att begrepp som censur används slentrianmässigt i politiska sammanhang, något som riskerar att urholka begreppets innebörd.

– Det finns en skillnad mellan att staten förbjuder ett budskap och att ett företag väljer att inte visa en annons, konstaterar hon.

Händelsen har också fått spridning i sociala medier, där både förtroendevalda och sympatisörer till partiet uttryckt sitt missnöje. Inlägg och kommentarer med hashtaggar som kritiserar Västtrafiks agerande har delats flitigt under de senaste dagarna.

Frågan väntas nu bli föremål för ytterligare politisk debatt, inte minst med tanke på att vi befinner oss i en intensiv valrörelse där frågor om yttrandefrihet och demokratiska processer står högt på agendan. Oavsett utfall visar händelsen hur känslig gränsdragningen mellan kommersiella avtal och politiska budskap kan vara – och hur snabbt ett praktiskt beslut kan utvecklas till en principiell stridsfråga.