Ekonomiska svängningar i svensk politik: Otur eller strategi?

Hög arbetslöshet, underskott i statskassan och fallande bostadsbyggande präglar den svenska ekonomin just nu. När ekonomin vänder nedåt är det sällan en regering som tar på sig skulden för utvecklingen. I stället varierar förklaringarna kraftigt beroende på vem som tillfrågas.

Socialdemokratiska politiker har i årtionden hävdat att borgerliga regeringar ärver överskott men lämnar efter sig underskott. ”Borgarna går till dukat bord,” sa Olof Palme efter valförlusten 1976. Samma retorik använde Magdalena Andersson tidigare i år när hon påstod att ”vi lämnade efter oss välfyllda lador. Men nu har de gjort av med alla pengarna.”

Men stämmer denna beskrivning med verkligheten? Statistiken visar att under de senaste 75 åren har Sveriges BNP backat vid tio tillfällen. Vid åtta av dessa har borgerliga regeringar suttit vid makten. Det är också sant att borgerliga regeringar, tre gånger av tre möjliga, har lämnat över underskott i de offentliga finanserna till socialdemokratiska efterträdare, varpå resultatet vänt till plus. Så skedde 1982, 1994 och 2014, och prognoser pekar på att 2026 också blir ett minusår.

Men sådana statistiska samband säger lite om de faktiska orsakerna. Ulf Kristerssons regering kan svårligen lastas för Rysslands anfall mot Ukraina, vilket bidrog till global inflation och stigande räntor. Regeringar måste bedömas utifrån den omvärld de verkar i och hur de hanterar den.

Tajming eller politik?

Diskussionen innefattar två olika hypoteser: dels om tajming (att borgerliga regeringar oftare skulle råka tillträda under nedgångar), dels om politikens effekt (att borgerlig politik i sig skulle generera sämre ekonomiskt utfall).

Sedan 1950-talet har Sverige haft 21 regeringar. Att några råkar sammanfalla med lågkonjunkturer är naturligt, då konjunkturen rör sig i cykler där uppgångar följs av nedgångar.

Ett etablerat sätt att mäta konjunkturen är genom det så kallade BNP-gapet, som visar ekonomins läge jämfört med ett normalt tillstånd. Negativt gap indikerar lågkonjunktur, positivt gap högkonjunktur.

Vid jämförelse mellan Sverige och övriga Europa framträder gemensamma nedgångar: oljekriserna på 1970-talet, finanskrisen 2008–2009 och pandemin 2020. Sådana kriser ligger oftast bortom enskilda regeringars kontroll.

Om man analyserar perioden 1972–2026 framträder ett mönster:

• Socialdemokratiska regeringar har suttit 34 år, varav 14 år (41 procent) under europeisk lågkonjunktur.
• Borgerliga regeringar har suttit 21 år, varav 15 år (71 procent) under europeisk lågkonjunktur.

Skillnaden är påtaglig. Borgerliga regeringar har betydligt oftare styrt under svaga internationella konjunkturlägen.

Politikens verkliga effekter

Den andra frågan gäller politikens faktiska påverkan: förändrar regeringens politiska färg det ekonomiska utfallet? Här blir det avsevärt svårare att dra slutsatser.

Det är lockande att selektivt välja exempel. Sverige har gått från ett överskott i offentliga finanser 2022 till ett betydande underskott idag. Sådana siffror kan tolkas som misslyckad politik – men utelämnar kontexten att konjunkturen försämrats globalt.

Samtidigt spelar den förda politiken roll. Finanspolitiska rådet har kritiserat Tidöregeringens budget för 2026 för att vara alltför expansiv, vilket driver på underskottet samtidigt som åtgärderna anses ha begränsad konjunktureffekt. Men dessa bedömningar säger inget om hur utfallet hade sett ut med en socialdemokratisk politik.

Ekonomisk politik verkar med fördröjning, ofta flera år. Två exempel illustrerar detta:

1990-talskrisen under regeringen Bildt byggdes i stor utsträckning upp under 1980-talet, när Socialdemokraterna styrde. Avregleringen av kreditmarknaden 1985 ledde till kraftigt ökad utlåning och uppbyggnad av finansiella obalanser som sedan kraschade några år senare.

Under finanskrisen 2008 hade Sverige (under Reinfeldt) ett starkt utgångsläge med låg statsskuld efter flera år av överskott och ett etablerat finanspolitiskt ramverk – till stor del uppbyggt under tidigare socialdemokratiska regeringar.

Ansvar och utfall sträcker sig därför ofta över flera regeringar, vilket gör det metodologiskt svårt att isolera effekten av en enskild regerings politik.

Ett internationellt perspektiv

Denna typ av diskussion är inte unik för Sverige. I Storbritannien hävdas ofta att konservativa regeringar haft särskilt svåra ekonomiska perioder. I USA har BNP-tillväxten genomsnittligt varit högre under demokratiska presidenter än under republikanska, vilket skapat liknande debatter där. Forskning tyder på att en stor del av skillnaderna i USA förklaras av externa faktorer som globala konjunktursvängningar och oljepriser.

Omfattande jämförande studier visar att sambandet mellan regeringars ideologiska färg och ekonomisk tillväxt i stabila demokratier är svagt eller obefintligt när man kontrollerar för andra faktorer. De ideologiska skillnaderna i ekonomisk politik har dessutom minskat över tid. Fram till 1990-talet var skillnaderna mellan höger och vänster betydande, särskilt gällande offentlig sektors storlek, men har sedan dess krympt avsevärt.

Slutsatsen är därför tudelad: Det finns ett tydligt mönster där borgerliga regeringar oftare har styrt under svagare konjunktur. Detta kan tolkas som otur eller som en konsekvens av väljarnas beteende vid ekonomiska vändpunkter. Men det går inte att därifrån dra slutsatsen att vissa regeringar orsakar kriserna eller systematiskt presterar sämre ekonomiskt.