Fick miljoner för att stoppa brott – tvingas betala tillbaka

Svenska kommuner har sedan tre år tillbaka ett lagstadgat ansvar att arbeta brottsförebyggande. Men verkligheten visar att resurserna inte räcker till. Förra året sökte kommunerna sammanlagt 233 miljoner kronor från Brottsförebyggande rådet (Brå) för lokala projekt – men beviljades endast 50 miljoner. Det innebär att 77 procent av alla ansökningar avslogs. Av de 149 kommuner som sökte medel var det bara 39 som fick del av pengarna.

Enligt Charlotta Gustafsson, gruppchef på Brå, är söktrycket mycket högt. Hon förklarar att myndigheten tvingas gallra hårt bland ansökningarna och endast bevilja de projekt som bedöms ha störst potential att göra skillnad. Samtidigt visar uppgifterna att många ansökningar inte håller måttet. En stor andel var ofullständiga eller saknade en tydlig koppling till lokala brottsproblem, vilket är ett grundkrav för att få bidrag.

Bakgrunden är den lagändring som trädde i kraft i juli 2023, då samtliga 290 kommuner ålades att bedriva ett systematiskt och kunskapsbaserat brottsförebyggande arbete. Som stöd infördes ett särskilt statsbidrag som förvaltas av Brå, och som i år uppgår till 219 miljoner kronor. Medlen ska bland annat täcka kostnaderna för en samordnare i varje kommun – en funktion som setts som central för att arbetet ska bli långsiktigt och strukturerat.

Men en granskning visar att många kommuner har svårt att leva upp till kraven. Enligt Brås egna uppgifter lägger var femte samordnare mindre än 20 procent av sin arbetstid på uppdraget. Det väcker frågor om huruvida den lagstadgade satsningen verkligen får genomslag ute i landet, eller om den i praktiken blir en pappersprodukt utan tillräckliga resurser.

Ytterligare en problematik är att pengar som väl beviljats inte alltid används. Brå har krävt tillbaka medel i 54 av 81 projekt, totalt drygt åtta miljoner kronor. Gustafsson förklarar att det rör sig om oförbrukade medel som kommunerna inte hunnit använda, bland annat på grund av att projekten måste genomföras inom ett kalenderår. Den snäva tidsramen innebär att många kommuner, särskilt mindre sådana, får svårt att planera och genomföra insatser i tid.

En utvärdering som Brå publicerade tidigare i år visar tydliga skillnader mellan stad och land. Det är främst storstadskommunerna som söker medel, och de har också bäst förutsättningar att både formulera ansökningar och driva projekt. I mindre kommuner saknas ofta både personalresurser och kompetens för att hantera de administrativa kraven. Jämtlands län är ett tydligt exempel: förra året beviljades inte en enda kommun i länet bidrag från Brå.

De sneda fördelningseffekterna är oroande ur ett jämlikhetsperspektiv. Om det brottsförebyggande arbetet i praktiken koncentreras till redan resursstarka områden riskerar mindre kommuner att hamna efter, trots att deras behov kan vara minst lika stora. Samtidigt pekar utvecklingen på ett behov av att se över hur bidragssystemet fungerar, inte minst vad gäller tidsramar och administrativa krav.

Utöver Brå:s bidrag finns möjlighet att söka medel från andra myndigheter för brottsförebyggande insatser. I år har exempelvis 400 miljoner kronor avsatts för att stärka skolsäkerheten, med fokus på åtgärder som kameror och låssystem. Socialstyrelsen och Skolverket erbjuder också riktade medel till kommunala projekt. Frågan är om dessa kanaler i praktiken når de kommuner som behöver stöd mest, eller om även de präglas av samma snedfördelning som Brå:s bidrag.

Justitieminister Gunnar Strömmer, som är ytterst ansvarig för regeringens brottsförebyggande politik, har avböjt att kommentera uppgifterna. Mot bakgrund av att den lagstadgade satsningen nu varit i kraft i drygt två år, och att resursfördelningen fortsatt är ojämn, lär dock frågan om bidragssystemets utformning dröja kvar på den politiska dagordningen. Det återstår att se om kommande budgetar innebär ökade anslag eller en översyn av de regler som i dag gör att tre av fyra ansökningar avslås.