Sverige har beslutat att utvisa en tjänsteman vid Irans ambassad i Stockholm. Beskedet kommer efter att utrikesdepartementet kallat upp Irans ambassadör och meddelat att personen ombeds lämna landet. Orsaken uppges vara verksamhet som inte är förenlig med Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser, enligt ett pressmeddelande från Regeringskansliet.
I en skriftlig kommentar säger justitieminister Gunnar Strömmer (M) att Iran under en längre tid har bedrivit säkerhetshotande verksamhet i och mot Sverige. Han uppger att denna verksamhet bland annat har riktat sig mot oppositionella, samt mot judiska och israeliska intressen i landet. Strömmer framhåller att iranska aktörer vid flera tillfällen ska ha använt sig av kriminella nätverk för att genomföra sina handlingar.
Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) beskriver beslutet som en nödvändig åtgärd för att skydda svenska medborgare och andra svenska intressen. Hon understryker allvaret i situationen och bekräftar att den diplomatiska kanalen använts för att förmedla Sveriges ståndpunkt.
Wienkonventionen, som reglerar diplomatiska förbindelser mellan stater, slår fast att diplomater åtnjuter immunitet men också har en skyldighet att respektera värdlandets lagar och inte lägga sig i dess inre angelägenheter. Att en stat utvisar en diplomat är ett ovanligt men inte okänt steg, då det signalerar starkt missnöje med den aktuella personens agerande. Det kan också ses som en markering av att värdlandet inte accepterar aktiviteter som uppfattas som hot mot den nationella säkerheten.
Den senaste tidens händelser har skärpt Sveriges fokus på iransk verksamhet i Europa. Under 2023 och 2024 har flera länder, däribland Danmark, Nederländerna och Tyskland, rapporterat om misstänkta iranska spion- och sabotageaktioner. I Sverige har säkerhetspolisen under flera år varnat för att Iran utnyttjar kriminella nätverk för att utföra olagliga uppdrag. Exempel har bland annat kopplats till mordplaner på svensk mark och försök att rekrytera personer med kopplingar till organiserad brottslighet.
Bakgrunden till de svenska åtgärderna kan även sättas i ett bredare geopoltiskt sammanhang. Relationen mellan Sverige och Iran har försämrats under en längre tid, inte minst efter att Sverige tidigare ställt sig bakom EU:s sanktioner mot Iran samtidigt som landet varit inblandat i internationella konflikter. Flera europeiska regeringar har uttryckt oro över Irans agerande mot oppositionella, ofta exiliranier, som lever i västländer. Att man valt att rikta in sig mot judiska och israeliska intressen har också gett upphov till skarp kritik, särskilt mot bakgrund av den säkerhetshotande situation som präglat Mellanöstern under de senaste åren.
Beslutet att utvisa en diplomat är formellt ett steg som kan tolkas som en markering av att tålamodet har tagit slut. Även om diplomati vanligtvis sker diskret bakom stängda dörrar, är offentliga uttalanden från höga ministrar ovanliga och visar på allvaret. Gunnar Strömmer kommenterade saken med orden: ”Detta har bland annat gjorts genom att nyttja kriminella nätverk.” Hans uttalande förstärker bilden av att det handlar om en systematisk verksamhet snarare än ett isolerat fall.
Sveriges agerande väntas få diplomatiska konsekvenser. Iran kan förväntas svara med motsvarande åtgärder, exempelvis att utvisa en svensk diplomat från Teheran. Historiskt har sådana steg lett till en nedkylning av relationerna, men de är sällan avgörande för den övergripande utrikespolitiken. I detta fall ligger frågan om säkerhet och samarbete med EU-länder samt USA i förgrunden.
Det återstår att se om fler länder kommer att följa Sveriges exempel. Under de senaste månaderna har Storbritannien och Kanada uttryckt förståelse för varandras åtgärder mot iransk diplomati. Experter inom internationell rätt menar att utvisningen av en enskild diplomat är ett proportionerligt svar på sådan verksamhet som Sverige beskrivit. Däremot understryker man att det ofta krävs starka bevis för att agera på detta vis, vilket tyder på att svenska myndigheter har tillräcklig information för att grunda sitt beslut.
Regeringens beslut har också en inrikespolitisk dimension. Säkerhetsfrågor har blivit allt viktigare i den svenska debatten, särskilt efter en rad uppmärksammade fall med kopplingar till utländska makter. Kritiker har tidigare anklagat regeringen för att inte agera tillräckligt hårt mot iransk påverkan. Detta besked kan därför ses som ett svar på den kritiken, även om ministrarna i sina kommentarer betonar Sveriges skyldighet att skydda sina medborgare snarare än att markera politiskt.
Utrikesminister Maria Malmer Stenergard avslutade med att uttrycka allvar: ”För att skydda våra medborgare och andra svenska intressen har utrikesdepartementet kallat upp Irans ambassadör och meddelat att en tjänsteman på Irans ambassad i Sverige ombeds lämna landet”. Hennes formuleringar tyder på att Sverige ser detta som en nödvändig säkerhetsåtgärd, inte en provokation.
Frågan är nu hur Iran kommer att reagera på längre sikt. Diplomatiska utvisningar brukar inte omedelbart resultera i försämrade handelsförbindelser eller folk-till-folk-kontakter, men de kan försvåra bilaterala samtal om andra frågor. För svensk del är den övergripande linjen att man vill upprätthålla en dialog med Iran trots detta besked, enligt källor inom utrikesdepartementet. Man hoppas att det tydliga ställningstagandet ska få avskräckande effekt och minska incitamenten för fortsatt säkerhetshotande verksamhet på svenskt territorium.
I skrivande stund har Iran ännu inte officiellt kommenterat utvisningen. Erfarenheterna från liknande fall i andra länder visar dock att motåtgärder snabbt kan förväntas, inte minst på det diplomatiska planet. För Sveriges del står man nu inför en situation där man måste balansera en tydlig säkerhetsmarkering mot en önskan att undvika en total diplomatisk brytning. Med detta besked har regeringen visat att man är beredd att agera när nationella intressen hotas – oavsett diplomatiska konventioner.
