Johannes: ”Jag drömmer om att bli accepterad som svensk”

Efter tre år i Sverige började hans drömmar utspela sig på svenska i stället för på modersmålet dari. Språkforskare brukar säga att när man börjar drömma på ett nytt språk har det fått så stor betydelse att det kopplas till ens djupaste känslor och tankar. För 26-årige Johannes Zeeshan Lövestam Öberg, socionomstudent med afghanska rötter, känns Sverige som hemma – men vägen till fullt medborgarskap är blockerad.

Han talar en sirlig, lite prästerlig svenska med värmländska inslag. ”Jag älsker Sverige, men älsker Sverige mig?” frågar han sig själv. Samtidigt som han jobbar på Coop parallellt med studierna kämpar han med en byråkratisk verklighet som hindrar tusentals välintegrerade personer med liknande bakgrund från att bli svenska medborgare.

På trappan till det röda huset i byn Gjutaregården utanför Sunne, där han blev vuxen, reflekterar han över två frågor som stigit allt högre på den politiska dagordningen i takt med att Sverige fått allt större minoriteter med rötter i andra länder: Vem är svensk? Och vem ska tillåtas bli svensk medborgare?

Flykten från Afghanistan

År 2000 föddes en pojke som fick namnet Zeeshan i afghanska provinsen Ghazni. Familjen Haidari var hazarer och shiamuslimer, vilket gjorde dem till måltavlor för talibaner och sunnimuslimska terrorgrupper. När han var fyra år flydde familjen över gränsen till Pakistan och fick ett svårt liv som illegala migranter i miljonstaden Quetta.

När hans pappa dog i en kolgruva blev den då 11-årige Zeeshan familjeförsörjare. Han slutade skolan och började sälja kavajer på en marknad där sunnimuslimska terrorister ofta utförde våldsdåd. Han såg människor dödas framför sina ögon och visste aldrig om han skulle komma levande därifrån. Terrordåden blev allt grövre, och till slut stod hans mamma inte ut längre.

Hon lånade pengar och sålde guldsmycken för att betala flyktingsmugglare att ta hennes son till Europa. Efter flera månader genom Iran och Turkiet kom han fram till Medelhavet. I en överfull gummibåt med 43 personer i en båt för tio började båten sjunka. Han kunde inte simma, men räddades av den grekiska kustbevakningen.

I sin ryggsäck hade Zeeshan allt han ägde – en telefon, kläder och lite pengar. När båten började sjunka flöt ryggsäcken iväg och han förlorade kontakten med sin familj i Pakistan. I Grekland fick han te och bulle av kristna hjälparbetare med kors på tröjorna, vilket skulle påverka hans framtid. Efter att ha hört en annan afghansk flykting berätta om Sverige beslutade han sig för att ta sig dit.

Ett nytt hem i Värmland

Hösten 2015 kom Zeeshan som en av 163 000 asylsökande till Sverige, samma år som markerade vändpunkten i svensk invandringspolitik. Han hamnade i Torsby i Värmland, och i hösten 2017 träffade han Karin Lövestam Öberg, diakon i Svenska kyrkan som engagerat sig för många asylsökande.

Karin ringde hem till sin make Hans Öberg och frågade om en kille från migrationsverket kunde bo hos dem några nätter för att vila upp sig. Dagar blev till veckor, och Zeeshan stannade kvar. Efter att ha tappat tron på vuxenvärlden under två och ett halvt år på flykt fick han i det röda huset tillbaka all kärlek man får från sina föräldrar.

Efter bara några veckor frågade Zeeshan om han fick kalla Karin och Hans för mamma och pappa. Karin sa bestämt nej, men banden växte sig starka. Till slut var det deras yngsta biologiska barn Hannes som föreslog att de skulle adoptera Zeeshan även formellt. Adoptionen genomfördes trots misstankar om att det var en genväg för uppehållstillstånd, något som Karin betonar inte alls underlättar i asylprocessen.

Vägen blockerad till medborgarskap

Trots permanent uppehållstillstånd och framgångsrik integration får Johannes Zeeshan Lövestam Öberg inte bli svensk medborgare. Problemet är att Migrationsverket inte accepterar hans pass från Afghanistan. För permanent uppehållstillstånd krävs att identiteten ska vara sannolik, men för medborgarskap måste den vara styrkt.

Maria Lager, rättslig expert på Migrationsverket, förklarar att identitetsfrågan handlar om säkerhet. Men i praktiken blir kravet besvärligt för personer från länder som Afghanistan och Somalia, där folkbokföringen anses bristfällig. Johannes har fått ett afghanskt pass via ambassaden i Stockholm, utfärdat före talibanernas maktövertagande 2021, men det underkänns av myndigheterna.

Ett ytterligare problem komplicerar hans ärende. Ett år efter att han kom till Sverige skrev Migrationsverket upp hans ålder med två år utan medicinsk bedömning. Hans födelsedatum ändrades från mars 2000 till mars 1998, vilket förvandlade honom från minderårig till vuxen i svenska myndigheters ögon.

Genom kontakter lyckades han senare få ett ombud att besöka folkbokföringskontoret i Janghori där hans personuppgifter återfanns och en tazkira, en afghansk nationell id-handling, utfärdades. Men eftersom svenska myndigheter har låg tilltro till afghanska id-handlingar spelar det liten roll att uppgifterna är korrekta.

Ett omfattande problem

Johannes Zeeshan Lövestam Öbergs situation är långtifrån unik. Hans jämnåriga kompis Habib Ahmadi, en snusande snickare i Sunne med grövre värmländska, ställer en enkel fråga: ”Folk som gör gôtt åt Sverige och bidrar – varför ska vi inte få bli medborgare?”

Som 14-åring flydde Habib ensam till Europa genom att gömma sig på en lastbil från Turkiet till Bulgarien. Han fastnade i Polen men flydde vidare till Sverige där hans storebror redan hade uppehållstillstånd. I dag har han en svensk sambo, Sanna Frykman, och en ettårig son Elias. De har just flyttat in i ett nytt hus i Sunne.

Habib Ahmadis väg till medborgarskap blockeras av att polska myndigheter registrerade hans födelseår som 1997, medan han hållit fast vid 1999. Han förklarar det som en tolkmiss, men Migrationsverket ser det som flera identiteter. Dessutom kan hans svenska mamma och syster inte intyga hans identitet eftersom de själva fått medborgarskap på dispens.

Omfattande avslag

Statistik från Migrationsverket visar omfattningen av problemet. Under de fyra första månaderna 2026 fattades beslut i 1 693 medborgarskapsärenden med sökande från Afghanistan. Av dessa fick 770 personer avslag medan 923 beviljades medborgarskap. Det vanligaste skälet till avslag är att den sökande inte anses kunna styrka sin identitet.

Sara Sjudin, sektionschef på Migrationsverket, bekräftar att 27 procent av alla medborgarskapsansökningar från afghaner och somalier under året har avslagits av detta skäl. För personer som varit folkbokförda i Sverige i minst tio år finns möjlighet till dispens, men i praktiken finns fallgropar som fortsatt stänger vägen.

Integration utan medborgarskap

Trots hindren har det i allmänhet gått bra för ensamkommande med rötter i Afghanistan, enligt professor emeritus Eskil Wadensjö vid Stockholms universitet. Bland afghanskfödda män i Sverige i åldrarna 16–64 år var sysselsättningsgraden år 2022 hela 78 procent, att jämföra med 80 procent för svenskfödda män i samma ålderskategori.

År 2015 kom runt 42 000 asylsökande med rötter i Afghanistan till Sverige, varav drygt hälften var ensamkommande barn. Totalt bor runt 70 000 människor i Sverige som antingen själva är födda i Afghanistan eller har minst en förälder som är det. Det verkliga antalet är dock långt högre eftersom många som flytt har fötts i exil i länder som Iran och Pakistan.

Johannes Zeeshan Lövestam Öberg behöver ingen statistik för att veta att problemet är stort. Han känner många välintegrerade personer som inte tillåts bli svenskar. Samtidigt pratar regeringen om att återkalla permanenta uppehållstillstånd, vilket väcker oro: ”Ska tusentals av oss leva tillfälliga liv i Sverige, där vi hela tiden riskerar att kastas ut ur vårt hemland?”

Två mammor och en identitet

Johannes Zeeshan Lövestam Öbergs resa mot svenskheten återspeglas i hans namn. Johannes är förnamnet han tog när han konverterade till kristendomen för några år sedan, Lövestam Öberg är hans svenska familjs efternamn. Efter att ha letat i flera år lyckades han spåra upp sin biologiska mamma Amina i Pakistan, och nu pratar de ofta.

När han förklarade adoptionen förstod hon. Hon sa: ”Det inte är många i världen som har två mammor.” Karin Lövestam Öberg berättar att Amina frågade om den svenska mamman grät när Johannes flyttade till Göteborg för att studera. När hon fick höra att så var fallet svarade Amina: ”Det var bra.”

Om ett halvår är Johannes färdig socionom. Han slukar nyheter och politiska debatter, lyssnar på Sommar i P1 när han springer sin dagliga löprunda. När han tog studenten i Sunne firade många skolkamrater med sitt gamla hemlands flagga, men han hade en svensk flagga. ”Det är ju Sverige som är mitt hemland”, förklarar han.

Att få bli svensk medborgare skulle vara lite som att bli adopterad, tycker han. ”Sverige har gett mig så mycket. Att jag vill bli medborgare betyder att jag älskar Sverige. Jag vill vara en del av mitt land”, säger Johannes Zeeshan Lövestam Öberg och drömmer om att bli accepterad som svensk.