I Lillträsk utanför Boden, mitt i en av Europas mest omfattande industrietableringar på årtionden, lever Lars Hjerpe sitt vardagsliv i ett rött trähus. Framför hans farstutrappa reser sig byggplatsen för Stegras nya stålverk – det första helt nya stålverket i Europa på femtio år.

Huset är inlöst och senast 2032 måste den pensionerade militären flytta. Men Lars Hjerpe låter sig inte besväras av den kommande förändringen. ”Den dagen den sorgen. Skulle jag gå runt och oroa mig skulle livet inte bli roligt”, säger han med en pragmatisk inställning som genomsyrar hela hans tillvaro.

När Dagens Nyheter för två år sedan besökte området kunde Lars Hjerpe skämta om att han kunde ”styra deras verksamhet från verandan”. Nu, två år senare, visar ett återbesök att mycket har förändrats i den gröna oasen omgiven av industrins frammarsch.

Byggprojektet, som drivs av Stegra vars moderbolag nyligen bytte namn till Green Nexus Investment Holding AB, har tagit fart på allvar. De nakna stålskelett som tidigare sträckte sig mot himlen har nu fått industrikroppar. Stora orangea förrådshallar står där prydliga vedstaplar tidigare dominerade utsikten, och en omfattande parkeringsanläggning har vuxit fram.

Dammet virvlar in över Lars Hjerpes trädgård medan lastbil efter lastbil kör in i det väldiga industriområdet. Men de pålkranar som tidigare fick hela huset att skaka har tystnat. I april i år löstes bolagets ekonomiska kris när nytt kapital säkrades för det fortsatta bygget, efter en iskall vinter där projektets framtid stod på spel.

Bland byggnadsarbetare från andra länder har Lars Hjerpe blivit känd som ”the neighbour” – grannen som bjuder på godis och hembakta bullar. Hans grind kallas ”the east gate” och med en orange saftblandare på biltaket får han köra en särskilt utstakad väg genom industriområdet för att slippa den långa omvägen hem.

Men den största förändringen i Lars Hjerpes liv är inte stålverket. Det är Susanne Nilsson, floristen från Boden som han träffade i hennes blomsteraffär. Ur småpratet bakom disken föddes en ömsesidig nyfikenhet. En dag bad han henne välja ut en särskilt vacker blomma. När hon gjort sitt val förklarade han att blomman var till henne själv – en gåva från honom.

Nu följer även Susanne Nilsson stålverksbygget från verandan i det röda huset. ”Vi har ju fått hit ett Eiffeltorn”, säger hon och pekar på en nyligen uppförd kraftledningsstolpe bakom husknuten. Det händer något nytt hela tiden. Lars Hjerpe har noterat att de börjat lägga plåttak på byggnaden.

Genom ett avtal kan han bo kvar till 2032. Han äger även skog runt industriparken, mark som nu omsluter ett av Europas mest uppmärksammade grönstålsprojekt. ”Stålverket är inte bra för mig men leder det till att unga kan bo och arbeta i Norrbotten så är det bra”, säger han med en altruistisk inställning.

Lars Hjerpe har fortsatt sina naturprojekt trots industrietableringen. När DN senast besökte honom hade han 143 fågelholkar i skogarna runt bygget. Nu har antalet växt till närmare 200 i olika storlekar och standarder. Fåglar som önskar ge sina ungar en flärdfull start kan flytta in i slottsholken – en konstruktion med två flyglar, skiljevägg och blänkande koppartorn. En graverad skylt bär texten ”Arkitekt Lars Hjerpe”.

I den egna skogen intill industritomten har han också anlagt ”Hjerpes slinga”, ett öppet friluftsstråk med grusade vägar kantade av bänkar och viloplatser. Floristen Susanne Nilsson har försett skyltarna med sirlig text. Flera har undrat varför han lägger sina egna pengar på projektet. ”Men varför skulle jag inte göra det? Om det kan göra människor glada”, svarar han enkelt.

Stegras anläggning i Boden är ett av de mest ambitiösa projekten inom europeisk stålindustri. Här byggs en fabrik för storskalig stålproduktion med lågt koldioxidutsläpp, där grön vätgas ska ersätta kol i tillverkningsprocessen. Vätgasen tillverkas av vatten genom elektrolys och används för direktreduktion av järnmalm i ett 145 meter högt torn.

Projektet omfattar en vätgasfabrik, en anläggning för järnsvamp och själva stålverket. Fabriksområdet motsvarar cirka 400 fotbollsplaner och inom industriområdet kommer det att finnas 11 kilometer järnväg. Det är en enorm satsning som påverkar hela regionen ekonomiskt och socialt.

Företaget grundades 2020 under namnet H2 Green Steel och representerar den nya generationens ståltillverkning med minimal miljöpåverkan. Projektet har väckt stort intresse både nationellt och internationellt som ett exempel på hur tung industri kan omställas till fossilfri produktion.

Trots den digra industrietableringen fortsätter livet på gården i Lillträsk sin gilla gång. Gräsmattan är klippt, rabatterna rensade från ogräs, och det ålderstigna trädgårdstrollet vakar över infarten. I hönsgården är det fortsatt ståhej. ”Hej Tuppis!”, ropar Lars Hjerpe.

När produktionen startar är osäkert. Företaget talade ursprungligen om drift redan 2024, något Lars Hjerpe bemötte skeptiskt. ”Men då sa jag till dem att om det är i drift redan då så äter jag upp mina Birkenstock”, berättar han. Nu talar man om 2030 som ett realistiskt mål, om projektet går enligt plan.

Lars Hjerpe fortsätter att leva sitt liv bredvid jätten som växer fram. ”Som pensionär har man inte semester. Det finns alltid något att göra”, konstaterar han. Hans historia är en påminnelse om hur storsindustri och vardagsliv möts, och hur människor anpassar sig till förändringar som omvandlar hela landskap och samhällen.