I december förra året utsattes en 19-årig man för en brutal attack i Vinterviken i södra Stockholm. Händelsen, som resulterade i att offret fick sin hand avhuggen med en machete, har nu lett till åtal mot två jämnåriga män som står anklagade för mordförsök. Rättegången inleds på måndag i Södertörns tingsrätt.

Det som utmärker detta fall är den avgörande roll som en förbipasserande löpare kom att spela. När den svårt skadade 19-åringen senare på sjukhuset berättade för polisen om händelsen, nämnde han specifikt den person som räddade hans liv. ”Sen så kom en löpare som hette Robert. Han stoppade min blödning”, förklarade den skadade mannen för polisen enligt den över 900 sidor långa förundersökningen.

Ett drygt halvår har gått sedan den brutala händelsen i Vinterviken. Decemberkylan har bytts ut mot försommarvärme, och på en parkbänk på Södermalm sitter Robert Andersson och njuter av solen. Han har bott på Söder i ett år och trivs mycket bra i området.

Till vardags arbetar Robert Andersson som förskollärare. Han förklarar att han drivs av att hjälpa och utveckla andra människor, något som han får göra dagligen i sitt yrke. Utöver sitt arbete har löpning blivit en central del av hans liv. Den aktuella kvällen sprang han i Vinterviken tillsammans med sin löpargrupp, en aktivitet som vanligtvis inte innebär mer dramatik än den fysiska ansträngningen.

”Stämningen var bra. Det var en vanlig löptur”, minns Robert om kvällens början. Alla deltagare i gruppen hade fått blinkande skosnören den kvällen. Det var tänkt som något roligt, något som lyste upp i mörkret. Ingen kunde då ana att just dessa skosnören skulle komma att få en avgörande betydelse för händelseutvecklingen.

Strax före klockan 19 sprang gruppen förbi ett skogsparti. Robert observerade att något rörde sig i mörkret, och från platsen sprang två personer iväg. En kort stund senare hördes ett rop som genast fick löparna att reagera.

”Vi hörde ’hjälp’, men det var jättesvårt att se någonting”, berättar Robert. Han och några andra från löpargruppen sprang fram till personen som låg på marken och frågade om han behövde hjälp. När den skadade personen lyfte sin arm möttes Robert av en brutal syn. Mannen hade fått sin hand avhuggen, och det blev omedelbart klart att snabba åtgärder var nödvändiga för att rädda hans liv.

Samtidigt som en person i gruppen larmade 112 agerade Robert instinktivt. Han noterade att en av löparna hade knutit sitt blinkande skosnöre runt sin arm. ”Jag sa ’ge mig skosnöret fort'”, förklarar Robert. Han drog snöret hårt runt mannens arm för att stoppa blödningen och grep sedan tag om den unga mannens handled med all sin kraft. Samtidigt stödde han offrets huvud och försökte hålla honom vaken.

Robert presenterade sig och frågade efter mannens namn och ålder. Han försäkrade 19-åringen om att allt skulle ordna sig och att de fanns där för att hjälpa honom. ”Det handlade om att snabbt skapa trygghet och visa att man ville hjälpa till”, förklarar Robert. Tiden i väntan på ambulansen upplevdes både som långsam och snabb. Det kändes som en evighet, men ändå inte, beskriver han paradoxen i situationen.

Den 19-åriga mannen lastades slutligen in i ambulansen och fördes från platsen med blåljus. Poliser anlände för att sätta upp stora avspärrningar, säkra teknisk bevisning och höra vittnen. Trots omfattande sökinsatser vid flera tillfällen lyckades polisen aldrig hitta den machete som ska ha använts vid attacken. Ett fodral hittades visserligen en bit från brottsplatsen, men inte själva vapnet.

När allt hade lugnat sig på platsen kom tankarna för Robert. ”Skadorna var väldigt allvarliga, så man tänkte någonstans att det värsta kunde hända. Jag är glad att vi var där och kunde hjälpa den skadade. Bara att vi kom springande och skrämde iväg gärningsmännen tror jag kan ha räddat hans liv”, säger han.

Efter den allvarliga händelsen var det svårt för Robert att släppa tanken på hur det hade gått för den unga mannen. Han följde nyhetsrapporteringen i fallet och fick på så vis reda på att 19-åringen hade överlevt. En dag fick Robert ett oväntat meddelande. Avsändaren var en anhörig till offret. De ville tacka honom för att han varit där den kvällen och hjälpt till att rädda 19-åringens liv.

”Jag har aldrig fått ett sånt meddelande innan. Vad svarar man ens? ’Varsågod’? Jag är bara otroligt lättad att han överlevde”, säger Robert Andersson. När han tänker tillbaka på den kvällen kan han inte minnas att han någonsin kände sig rädd. Gärningsmännen var på fri fot, men det var inget som han reflekterade över där och då.

”Personen hade blivit utsatt för så mycket våld, men jag tyckte aldrig att det var läskigt. Det enda jag kunde tänka på var att vi måste göra vad vi kan för att han inte ska dö”, förklarar han.

Robert är inte kallad att vittna under rättegången men kommer ändå att följa fallet. Han hoppas på att den drabbade får upprättelse genom rättsprocessen. ”Även om man inte kan förlåta det som hänt, kan det ändå skipas rättvisa”, säger han.

Robert förklarar att löpargruppen vanligtvis springer en annan runda, men att de just denna kväll valde en annan sträckning för omväxlingens skull. ”Det var ödet att vi var i Vinterviken just den kvällen”, konstaterar han. En tillfällighet som visade sig vara skillnaden mellan liv och död för en ung man i Stockholm.