Isobel Hadley-Kamptz: Måste luftkonditionering också bli ett offer för kulturkriget?

Över 200 000 människor har mist sina liv på grund av extremvärme i Europa under de senaste fyra åren, enligt siffror från Världshälsoorganisationen WHO. Än mer skakande är att organisationen bedömer att nästan alla dessa dödsfall hade kunnat förhindras med rätt åtgärder och förberedelser.

WHO betonar att det inte enbart handlar om att ha förebyggt klimatförändringarna genom minskade utsläpp av koldioxid och fossilbränsleanvändning, även om det naturligtvis också är avgörande. Organisationen pekar snarare på att Europa idag, när extremvärme återkommer nästan varje sommar, skulle kunna skydda sin befolkning betydligt bättre mot klimatkrisens verkliga effekter.

I WHO:s lista över rekommenderade insatser mot värmeböljor finns flera välgrundade förslag. Bland dem märks satsningar på att göra städer grönare och därmed svalare, samt utbildning för omsorgspersonal så att de kan upptäcka tidiga tecken på överhettning hos patienter och vårdtagare. Men mitt i dessa rekommendationer saknas en uppenbar åtgärd: luftkonditionering nämns inte alls.

Den europeiska synen på luftkonditionering skiljer sig markant från andra delar av världen. Endast runt en femtedel av alla bostäder i Europa har luftkonditionering installerad. Detta står i stark kontrast till länder som USA och Japan, där hela 90 procent av bostäderna är utrustade med kylsystem. Historiskt sett har det europeiska klimatet inte krävt sådan kylning, men med klimatkrisens acceleration och nya temperaturrekord som slås varje år har situationen förändrats fundamentalt.

Trots den uppenbara nyttan möter luftkonditionering fortsatt motstånd i Europa. Många européer betraktar fortfarande AC som onödig lyx, en attityd som till och med påverkar offentliga institutioner som sjukhus och äldreboenden. Detta håller fast vid historiska värderingar som inte längre stämmer överens med dagens klimatverklighet.

Frågan om luftkonditionering har dessutom blivit djupt politiserad och utvecklats till en kulturkrigsfråga, precis som många andra aspekter av energi- och klimatdebatten. Den högerradikala franska politikern Marine Le Pen har krävt luftkonditionering i alla sjukhus, äldreboenden och skolor. Det tyska partiet Alternativ för Tyskland, ännu mer extremt i sin politiska position, hävdar att det de kallar ”klimathysteri” faktiskt leder till fler dödsfall genom motstånd mot luftkonditionering. Även statsvetaren Bjørn Lomborg, känd för sin kritiska hållning till många klimatåtgärder, lyfter fram luftkonditionering som en praktisk lösning på extremvärmen.

Från det politiska spektrets andra sida kommer motsatta signaler. Frankrikes miljöminister Monique Barbot uttryckte nyligen att hon blev förskräckt av tanken på allmänt utbyggd luftkonditionering. Hon hävdade att det inte skulle rädda ett enda djur från hettan, men sade anmärkningsvärt nog ingenting om potentialen att rädda människoliv. Svenska vänstertidningen ETC har också uttryckt kritik mot luftkonditionering, samtidigt som man ironiskt nog i samma material kritiserar just kulturkrigifieringen av klimatfrågan.

Den energiförbrukning som luftkonditionering kräver används ofta som argument mot tekniken. Men detta resonemang håller inte vid närmare granskning. De luftvärmepumpar som aktivt marknadsförs som ett sätt att spara energi och minska klimatpåverkan kan utan problem användas för både uppvärmning och nedkylning av inomhusluften. Uppvärmning av europeiska bostäder förbrukar betydligt mer energi än några månaders luftkonditionering under sommaren, men ingen skulle någonsin föreslå att vi ska sluta värma våra hem.

Argumentet att vi måste sluta använda fossila bränslen är helt korrekt, men det utgör inget rimligt argument mot luftkonditionering i sig. Tekniken kan drivas med förnybar energi och är en del av anpassningen till den klimatverklighet vi redan lever i.

Frågan är om inte denna livsviktiga säkerhetsfråga skulle kunna hanteras på ett mer pragmatiskt och teknokratiskt sätt, bortom de politiska skyttegravarna. Med tiotusentals liv på spel varje sommar borde praktiska lösningar prioriteras framför ideologiska ställningstaganden. En avpolitisering av luftkonditioneringsfrågan skulle kunna rädda många människoliv i kommande värmeböljor.