Så kan Norden inspirera svenska regeringsbildare

Regeringsbildning har blivit en av de mest kännbara frågorna i nordisk politik. Sverige fick erfara det 2018, då det efter valet dröjde över fyra månader innan en ny regering var på plats. Den utdragna processen blev ett samtalsämne även utanför landets gränser.

I våras var det Danmarks tur. Efter folketingsvalet i slutet av mars fastnade förhandlingarna under april. Då hörde den danska tidningen Politikens Nordenkorrespondent av sig till Sveriges talman Andreas Norlén. I Danmark är det kung Frederik som utser regeringsförhandlare, men Norlén ville inte agera rådgivare åt vare sig monarken eller de danska partiledarna. Däremot berättade han gärna om erfarenheterna från de svenska processerna.

– Det är viktigt att sätta upp tidsramar för regeringsbildningen för att säkerställa att processen rör sig framåt. Det är ju just det som tidsramar åstadkommer, sade Norlén till Politiken.

Mette Frederiksen behövde 69 dagar för att förhandla fram en ny koalition. Den blocköverskridande SVM-regeringen med Socialdemokratiet, Venstre och Moderaterna fick svagt stöd av väljarna och ersattes av ett nytt samarbete mellan mitten och vänstern. I den nya koalitionen ingår Socialdemokratiet, Moderaterna, Socialistisk Folkeparti och Radikale Venstre. Regeringen saknar egen majoritet i Folketinget och är beroende av stöd från vänsterpartier samt ledamöter från Grönland och Färöarna, vars mandat kan bli utslagsgivande.

Frågan om den danska lösningen är en framgång för blocköverskridande samarbete är öppen för tolkning. Men debatten om hur regeringar ska bildas har fått ny fart i hela Norden. Det handlar inte bara om teknik, utan också om maktbalans: i en tid med många mittenpartier och minskat stöd för de traditionella storpartierna har frågan om vem som ska regera blivit svårare. För ett par veckor sedan sade Centerpartiets ledare Elisabeth Thand Ringqvist att svenska politiker kan lära av grannländerna. Hon pekade särskilt på danska Moderaterne och partiledaren Lars Løkke Rasmussen, som gjort det till ett politiskt mål att bryta blockpolitiken.

– Både Danmark och Finland inspirerar kring hur man bildar regeringar. Man röstar på det man ska och sedan bildar man regering, sade hon till sajten News Øresund.

Tanken att hålla val först och förhandla om samarbete efteråt är ett återkommande tema för den som vill bort från svensk blockpolitik. Men öppna mandat leder inte automatiskt till mittenregeringar. Finland har länge haft en stark tradition av breda majoritetsregeringar, men den nuvarande koalitionen ligger klart till höger om vad svenska Centerpartiet skulle kalla mittens rike. Regeringen leds av Petteri Orpo från Samlingspartiet, med Sannfinländarna, Kristdemokraterna och Svenska folkpartiet som samarbetspartier. Upplägget påminner snarare om Tidösamarbetet i Sverige, det vill säga samarbetet mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna.

Den finländska regeringen har haft en turbulent sommar. Så sent som i juli skakades samarbetet av en kris och riksdagen fick avbryta sommaruppehållet för en förtroendeomröstning. I april nästa år väntar parlamentsval, och Socialdemokraterna leder i opinionsmätningarna.

Inte heller i Norge är stora koalitioner någon självklarhet. Arbeiderpartiet styr i minoritet, och statsminister Jonas Gahr Støre tvingas förhandla med fyra partier – Senterpartiet, Rødt, Miljøpartiet De Grønne och Sosialistisk Venstreparti – för att få igenom statsbudgeten i Stortinget.

Islands partilandskap är ännu mer ombytligt. Den nuvarande regeringen leds av Samfylkingin i koalition med liberala Viðreisn och socialkonservativa Flokkur Fólksins. Eftersom alla tre regeringspartier leds av kvinnor kallas konstruktionen ibland för valkyria-regeringen. Tidigare i år utlystes en folkomröstning om att återuppta medlemsförhandlingarna med EU, men den 29 augusti röstade en majoritet av islänningarna nej. Det är en påminnelse om att de nordiska ländernas förutsättningar skiljer sig åt.

Sammanfattningsvis är det ingen enskild nordisk modell som dominerar. Medan Danmark och Finland rört sig mot bredare samarbeten, styrs Norge och Island av mindre konstellationer med svagare parlamentariskt stöd. Sveriges nästa regeringsbildning kan få draghjälp av grannarnas erfarenheter, men det finns inga garantier för att den blir vare sig snabbare eller enklare.