Skiljelinjen i politiken: Hur mycket ska staten lägga sig i?

Allt fler patienter från norra Sverige tvingas resa söderut för att få operationer utförda inom vårdgarantins tidsramar. Situationen belyser de utmaningar som landets regioner kämpar med när det gäller att klara sitt uppdrag för hälso- och sjukvården.

”Det visar att regionerna inte har förutsättningar att klara sitt uppdrag”, konstaterar sjukvårdsminister Elisabet Lann (KD). Hennes uttalande kommer i samband med att debatten om vårdansvaret intensifieras inför kommande val.

Kristdemokraterna fortsätter att driva sin profilfråga om ett helstatligt ansvar för sjukvården. Under veckan lanserade partiledare Ebba Busch detta som ett krav i en ny regering. Enligt Lann tar Sverige steg för steg mot ökad statlig styrning av vården.

”Det är också det som delvis underlättar arbetet med att kunna få vård i en annan region. För det är ändå bättre att få vård än att inte få vård alls, även om det innebär en resa. Men målsättningen måste vara att man kan få sin vård inom rimlig närhet”, säger Elisabet Lann.

Frågan om vårdens huvudmannaskap har blivit en av de mest omstridda politiska frågorna inför valet. Tidöpartiernas utredning av ansvarsfrågan landade förra året i att regionerna bör behålla huvudmannaskapet, men med ökat statligt ansvar för delar av vården. Sverigedemokraterna vill liksom Kristdemokraterna stegvis flytta ansvaret till staten. Övriga partier vill också ha ökad statlig inblandning, men på olika sätt.

Socialdemokraterna har ett annat perspektiv på problemet. Partiet föreslår att staten tar större ansvar för personalförsörjning i hela landet, bland annat genom ökad decentralisering av vårdutbildningar.

”I Västerbotten och andra norrlän där det byggs köer handlar det nästan alltid om brist på specialister, operationssköterskor och annan nyckelpersonal”, säger Fredrik Lundh Sammeli (S), socialpolitisk talesperson.

Han betonar att staten ska ”kliva fram” utan att detaljstyra regionerna. ”Det viktigaste är att säkerställa att regionerna har resurserna de behöver för att utifrån sina förutsättningar öka kapaciteten och korta köerna”, förklarar Lundh Sammeli.

Socialdemokraterna föreslår att de generella statsbidragen ska räknas upp med inflationen varje år, en linje som även Miljöpartiet och Vänsterpartiet driver. Lundh Sammeli understryker dock att mer resurser krävs: ”Jag vill samtidigt vara tydlig med att vi under de kommande åren också behöver satsa mer på välfärden.”

Centerpartiet har en annan infallsvinkel och utlovar en särskild landsbygdssatsning till välfärden på 50 miljarder kronor. Partiet ser den geografiska ojämlikheten som en central utmaning som kräver riktade insatser.

Sjukvårdsminister Elisabet Lann lyfter fram regeringens prestationsbaserade statsbidrag som ett verktyg för att korta köerna. Hon pekar, liksom övriga partier, på hälsocentralernas roll i vårdkedjan och betonar vikten av att bygga ut primärvården.

”Här är vi egentligen helt överens, men regionerna har sprungit i olika riktningar och det har varit otydligt vad man vill uppnå med omställningen. Vi gör nu ett omtag där Socialstyrelsen arbetar mer vägledande gentemot regionerna”, säger hon.

Situationen belyser en grundläggande utmaning i svensk sjukvård: hur ska vården organiseras för att säkerställa likvärdighet och tillgänglighet över hela landet? Dagens system med 21 regioner leder enligt kritiker till stora skillnader i tillgänglighet, vårdköer och kvalitet mellan olika delar av landet.

Moderaterna och Liberalerna förespråkar skärpt vårdgaranti och nationell vårdförmedling för att göra det lättare för patienter att hitta ledig vårdkapacitet i hela landet. Sverigedemokraterna vill successivt gå mot statligt huvudmannaskap för att åstadkomma mer enhetlig styrning och rättvis resursfördelning.

Vänsterpartiet driver en annan linje och vill avskaffa den fria etableringsrätten för privata vårdcentraler, eftersom den enligt partiet styr etableringar till mer lönsamma områden och dränerar glesbygd och socioekonomiskt svaga områden på resurser.

Gemensamt för alla partier är erkännandet att personalbristen är en central orsak till vårdköerna. Olika förslag om utökad utbildning, förbättrade arbetsvillkor och ökad decentralisering av vårdutbildningar presenteras som lösningar. Frågan är hur dessa ska finansieras och genomföras i praktiken.

Debatten om vårdansvaret kommer sannolikt att intensifieras ytterligare under valrörelsen, då den berör en av välfärdens mest grundläggande frågor och påverkar människors vardag direkt. Situationen där norrlänningar tvingas resa söderut för vård illustrerar tydligt behovet av reformer och förbättrad planering.