Sverige bjöds in till möte med USA:s Natofavoriter

I början av juni samlades representanter från ett utvalt antal Natoländer på den norska marinbasen Haakonsvern i Bergen. Mötet hölls diskret, utan någon offentlig kommunikation vid tidpunkten. Det var först en vecka senare som allmänheten fick kännedom om sammankomsten, när USA:s biträdande försvarsminister Elbridge Colby publicerade ett inlägg på sociala medier.

”Vi höll ett exceptionellt produktivt möte”, skrev Colby på X, tidigare känt som Twitter. I samma inlägg hyllade han de deltagande länderna för att snabbt uppfylla sina åtaganden från Natos toppmöte i Haag föregående år, där man enades om att öka försvarsutgifterna till fem procent av BNP. Colby beskrivs som arkitekten bakom USA:s strategiska omfördelning av militära resurser från Europa mot Stilla havet och Indiska oceanen.

Till mötet bifogade Colby även bilder, och på en av dem syns en svensk deltagare: generalmajor Johan Pekkari, chef för Försvarsmaktens strategienhet. Försvarsmakten har inte velat kommentera mötet, och har inte ställt upp på intervjuförfrågningar om händelsen.

Försvarsminister Pål Jonson från Moderaterna bekräftar dock att Sverige deltog i sammankomsten, vilket han beskriver som ett möte ”på tjänstemannanivå”. Han förklarar att det var ett amerikanskt initiativ där särskilt allierade som lever upp till målsättningen med Nato 3.0 bjöds in. Detta koncept bygger på idén om ett starkare Europa inom ett stärkare Nato.

Norge var värd för mötet, men initiativet kom från USA. Förutom Sverige bjöds Finland, Tyskland, Polen och Nederländerna in, enligt den norska tidningen VG. Jonson betonar vikten av att upprätthålla dialogen med den amerikanska administrationen och att understryka betydelsen av ett fortsatt amerikanskt engagemang i Europa.

Begreppet Nato 3.0 är en amerikansk formulering som innebär att de europeiska allierade ska ta över huvudansvaret för det konventionella försvaret av Europa. Detta representerar en betydande förskjutning i det transatlantiska försvarssamarbetet, där USA historiskt sett har varit den dominerande militära aktören.

Magnus Christiansson, Natoforskare på Försvarshögskolan, påpekar att Sveriges position gentemot USA har förändrats markant. Under den förra Trump-administrationen användes Sverige som ett exempel på ett politiskt korrekt europeiskt land, något som Trump kritiserade. Nu ser situationen helt annorlunda ut.

”Vi ses som lojala allierade”, säger Christiansson. Han menar att Sverige nu ligger mycket bättre till i den amerikanska förvaltningens ögon. Detta bekräftas av uttalanden från högt uppsatta amerikanska tjänstemän. Utrikesminister Marco Rubio har kallat Sverige och Finland för ”extraordinära partners” i Nato, medan försvarsminister Pete Hegseth har beskrivit mötet i Bergen som sammankallande av ”en liten grupp med starka allierade”.

För tillfället verkar Sverige ha etablerat sig som en favorit hos USA inom Nato. Christiansson ser detta som en möjlighet för Sverige att plocka pluspoäng och potentiellt utnyttja positionen utrikespolitiskt och diplomatiskt.

Samtidigt är relationerna mellan USA och flera andra Natoländer betydligt mer ansträngda. Under det senaste försvarsministermötet i Bryssel kritiserade Pete Hegseth öppet flera allierade. Hans kritik riktades dels mot länder som enligt USA inte investerar tillräckligt i försvaret, dels mot de som inte tillät USA att använda baser under kriget mot Iran.

”Det var skamligt”, sa Hegseth vid mötet. Han meddelade även att USA ska genomföra en halvårslång översyn av baseringar och styrkor i Europa. I framtiden ska USA minska sina bidrag till de länder som inte möter sina mål för försvarsinvesteringar.

”Det kommer att innebära att man ser över och bestraffar europeiska länder som man inte tycker har skött sig, och det är ju ännu en negativ signal till Europa”, kommenterar Magnus Christiansson.

Anna Wieslander, Nordeuropachef på den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council, ser det som att USA använder en klassisk strategi med morot och piska. Sverige och andra länder som lever upp till förväntningarna uppmuntras, medan andra får kritik.

”De som investerar får amerikanskt engagemang. De andra får leva i osäkerhet, mer eller mindre”, förklarar Wieslander. Hon påpekar att detta är en taktik som utformats i konservativa Maga-kretsar och som mejslats ut under flera år.

Men Wieslander varnar för de potentiella konsekvenserna av denna strategi. Det finns en risk att Nato delas in i ett A-lag och ett B-lag, vilket skulle kunna bryta upp alliansen i mindre fragment.

”Det är ganska farliga krafter som man släpper lös. Om det blir en fragmentering av Nato kan det få en negativ effekt på solidariteten”, säger hon. Den grundläggande solidaritetskänslan måste hela tiden vårdas i en stor allians, betonar Wieslander.

Hon menar att Sverige och de andra länder som hyllas av USA har ett särskilt ansvar i denna situation. Nato har alltid handlat om sammanhållning, där musketörsparagrafen artikel 5 säger att ett angrepp på en medlem är ett angrepp på alla.

”Om vi har en bra ställning som en förebildsallierad så medför det ett ansvar att verkligen försöka hålla ihop alliansen”, konstaterar Anna Wieslander. Med den nuvarande dynamiken där vissa länder gynnas medan andra kritiseras, står Nato inför utmaningen att bevara den enhetlighet som länge varit alliansens styrka.