Anna-Lena Laurén: CDU klappade igenom – krisen för Merz djupnar

Delstatstalen i Mecklenburg-Vorpommern utvecklades till en politisk jordbävning för Tysklands kristdemokrater (CDU). Partiet, som en gång var landets obestridda maktfaktor, föll under femprocentsspärren och är för första gången helt utan representation i delstatsparlamentet. Förbundskansler Friedrich Merz, som tidigare under kvällen beskrivit valutgången som en katastrof, fick se partiet nå ett historiskt bottenrekord med endast 4,9 procent av rösterna.

Nederlaget är särskilt symboliskt tungt. CDU grundades efter andra världskriget som ett folkparti med ambitionen att ena protestantiska och katolska väljare i ett krossat land. Partiets första förbundskansler, Konrad Adenauer, blev en gigant i tysk historia genom att framgångsrikt återuppbygga nationen. Men i dagens Mecklenburg-Vorpommern återstår bara spillror av denna politiska kraft. Partiet saknar avdelningar i stora delar av delstaten och väljarna har tydligt vänt ryggen åt det forna maktpartiet.

Friedrich Merz själv framstår alltmer som en belastning snarare än en tillgång. Till skillnad från tidigare CDU-ledare har han aldrig tjänstgjort som minister. Hans politiska erfarenhet är begränsad till förbundsdagen, följt av många år i amerikanska investmentbolags tjänst. Kritiker menar att denna bakgrund gör honom oförmögen att hantera de akuta problem som präglar tysk politik och ekonomi.

Kärnan i CDU:s problem är dock djupare än ledarskapet. Partiet har traditionellt varit en socialkonservativ kraft som värnat både företagare och industri, men med ett starkt socialt samvete. Tidigare generationer av kristdemokratiska ledare lyckades genomföra reformer som förde den tyska ekonomin framåt. I dag fungerar varken ekonomin eller välfärdsstaten som den ska. Merz har själv medgett att Tyskland har blivit ”för komplicerat”, men hans reformförsök har hittills inte gett några konkreta resultat.

Mycket av kritiken riktas dock mot den tidigare kanslern Angela Merkel, som under sina år vid makten lät bli att åtgärda växande problem. Den eftersatta infrastrukturen och de galopperande kostnaderna för välfärdsstaten har lämnats i arv till efterträdaren, som nu får bära bördan av år av passivitet.

Samtidigt som CDU kollapsar fortsätter det högerradikala partiet AFD att stärka sin position. I Mecklenburg-Vorpommern blev AFD återigen största parti med 38,2 procent av rösterna, en marginal på knappt tre procentenheter före socialdemokraterna. SPD gjorde en oväntad stark slutspurt under ledning av Manuela Schwesig, som nu ses som partiets hjältinna. Hon väntas kunna fortsätta som ministerpresident trots AFD:s framgångar.

Även i Berlin, där val hölls samma dag, präglades resultatet av överraskningar. Vänsterpartiet Linke gjorde en skräll och blev största parti med 25,7 procent, framför allt tack vare den karismatiska toppkandidaten Elif Eralp. Hennes kampanj fokuserade på bostadsfrågor och krav på att stora fastighetsbolag ska förstatligas – ett budskap som uppenbarligen nått fram i en stad där bostadsbristen är akut.

Valdeltagandet i Berlin steg markant till 74,2 procent, den högsta siffran på många år. Detta gynnade framför allt vänstern, men även AFD noterade framgångar och blev tredje största parti med 16,3 procent. Eralp utropade valresultatet som en signal mot ”hat och hets”, men verkligheten är mer komplex. Det höga valdeltagandet tycks ha mobiliserat väljare på båda sidor av den politiska skalan.

De starka valdeltagandena i båda delstaterna skickar en tydlig signal till de etablerade partierna. Tysk demokrati fungerar – medborgarna engagerar sig och röstar. Frågan är om Friedrich Merz och hans regering kan omvandla detta engagemang till politiskt förtroende. Merz har lovat att reformer ska få ett slut på ”fascinationen över auktoritära partier”, men med CDU i fritt fall återstår mycket arbete innan det löftet kan infrias.